Deerhoof: Deerhoof vs Evil
DEERHOOF
Deerhoof vs Evil
Polyvinyl/ATP/Border
Betyg: 8
Man blir så lätt blasé. Tröttnar även på de allra bästa. Så gott som enbart på grund av att de bara fortsätter att vara bra med oförminskad styrka och därmed på sitt vis blir aningen förutsägbara.
Egentligen är det likadant med Deerhoof också. Det vildsint svårlästa hos San Franciscos finaste konstpunkpopband är något som man med åren har kommit att vänta sig och ta för givet. Trots att de är på tok för nyfikna, energiska, aparta och smarta för att göra något som ens är i närheten av rutinjobb har jag personligen på senare år haft svårt att uppbåda samma entusiasm för kvartettens musik som läget var 2004–2005 med den formidabelt färgstarka trestegsraketen »Milk Man«, »Green Cosmos« och »The Runners Four«.
Jämte Animal Collective och kanske LCD Soundsystem var Deerhoof under nollnolltalet lätt det band som mest metodiskt tog amerikansk indierock vidare i ett skede när det onekligen var dags för det.
Det som gör Deerhoof unika är att de i princip är omöjliga att efterapa, de är sin egen genre och hur knixiga de än kan vara hittar gruppen alltid närmast tänkbara väg till det omedelbara. Få band kommer lika snabbt till avslut, är på samma gång lika dynamiska som drömska, såväl toktajta som vimsigt bortkollrade. På »Deerhoof vs Evil« klarar Satomi Matsuzaki och hennes kamrater av att få in allt det mest älskvärda och centrala i sin gärning på ett enda album. Samspelet mellan hårda riff, knäppa rytmer och älskvärt gulliga melodier eliminerar som vanligt allt vad döda stunder heter, och har utöver det sällan tidigare varit så här välbalanserat.
PIERRE HELLQVIST
2011-01-25