Hercules & Love Affair: Blue Songs
HERCULES & LOVE AFFAIR
Blue Songs
Moshi Moshi/Cooperative/Cosmos
Betyg: 7
Tre år har alltid varit för lång tid att hålla sig borta från topplistor och dansgolv. Byter man dessutom ut sina löst hållna gruppmedlemmar är det inte säkert att någon minns vem man var, trots originellt gruppnamn, trots att ens enda hit verkligen var en monsterhit som direkt transformerades till klassiker.
Om hiten utöver detta sjöngs av en gästsångare som Antony Hegarty, på egen hand långt mer känd än Andy Butlers kollektiv Hercules & Love Affair, skulle denna saga ha kunnat sluta med att Butler cirka 2029 åkte på bejublad nostalgiturné på skidorter tillsammans med Jay Z:s violinister, Katy Perry och annat löst folk från nollnolltalet. Som förband, med en enda låt på repertoaren. Det hade inte varit vackert, men det hade varit rimligt.
»Blind« kommer ju att överleva oss alla. Och det fina men splittrade debutalbum som låten föste framför sig innehöll mycket av intresse, men inget som kom i närheten av klassikern. One hit wonders är underskattade. De kan ibland dra mycket tyngre lass än vad tolv perfekta låtar i magisk kombination kan.
Vad som är uppseendeväckande med Butlers uppföljare är därför främst två saker.
Dels att han har sprungit på Shaun Wright, en skönsjungande fjolla som skulle kunna ta sig till Sylvester-nivå om han släppte loss aningen mer och kanske även fick tillgång till en riktigt snygg tunika med spetskant och några smäckra örhängen. Wright visar sig fullt värdig att ta Hegartys gästplats, förhoppningsvis som fast medlem.
Dels att de två faktiskt har en potentiell »Blind« gömd mitt i detta nya, lika spretiga album, som Butler tillsammans med producenten Mark Pistel har jobbat på i fem studior i USA och Europa under två år.
Låten heter »Falling« och är både lika direkt och lika noggrant mejslad som dess föregångare. Den är en lika förförande hybrid av house och disco. Den börjar med knockout mitt ute på dansgolvet, dalar ofrånkomligen långt ner i melankolin och exploderar sedan med Wright lyckligt ylande »I’m free« rakt upp, upp, upp.
Hade den varit andrasingel på debuten hade sagan antagligen varit över vid det här laget. Vi hade kommit ihåg Hercules som bandet som först fick en superhit och sedan hade en låt som kändes nästan lika bra – hur de än hade burit sig åt hade det blivit overkill och albumet hade stått där naket och avslöjat.
Men ingen minns beståndsdelarna på debuten utom jag och de mest hängivna hbt-talibanerna. Alla minns bara albumet som plattan »Blind« var med på. Därför kan Butler fortsätta att konstruera låtkombinationer från sitt mycket strikta 1985-1994-perspektiv, med några tappra balladförsök ställda i motsats till eruptioner av lika delar upptinad house, techno, synth, disco och de gästartister som han för ögonblicket känner för att ha med.
Förstasingel är den hjälpligen house-ekande »My House« med Wright vid mikrofonen. Inledande låt på albumet sjungs av Aerea Negrot, den struttigt stråk- och flöjtförsedda »Painted Eyes«, ett praktfullt intro som aldrig riktigt får blomma ut. Kele Okereke från Bloc Party kommer ut fint med sitt trånande »Baby you might just be like this, this might be who you are« i låten »Step Up«. Butler sjunger själv vackert i det lunkande lågmälda titelspåret. Kim Ann Foxman är med sin hänförande flickstämma nere på samma nakna, mörka plan med perfekt avslutande »It’s Alright«.
Jag äter inte upp någon hatt om inte »Falling« sopar rent på dansgolven och lyfter detta album, men det vore onekligen en missad chans till kollektiv eufori.
MARTIN THEANDER
2011-02-01
