Martin Prahl: Through the Dark
MARTIN PRAHL
Through the Dark
DAFR
Betyg: 7
Musikhistoriker har alltid föredragit de artister som utvecklar och förnyar genren framför de som konsoliderar och befäster. Jag har själv vid åtskilliga tillfällen fört fram åsikten att en vilja att skapa nytt är viktigare än stabilt låtmaterial och koll på traditionerna. Min egen ålder samt kärleken till den amerikanska rotmusiken har dock förändrat mitt synsätt; en genre behöver bägge delar, de är lika viktiga.
Martin Prahls debutplatta på eget bolag är djupt rotad i vedertagen amerikansk rock. De försiktiga inslagen av country och soul snarare förstärker de konservativa dragen. På samma sätt som den här traditionsbundna estetiken faktiskt förhöjer känslan av att det krävs mod för att spela in och ge ut det här i Sverige hipsteråret 2011.
Låtarna på »Through the Dark« är pålitligt eleganta. Elva spår som om vartannat befäster pop- och rockinställningen som det senaste århundradets viktigaste kulturform. I dessa postmoderna tider känns det snarare fräscht och uppriktigt med någon som stabiliserar en redan trygg genre. Håkan Engström i Sydsvenskan pekade i sin recension av skivan förra veckan på »de tjusigt arrade stråkarna« och det är bara att instämma; violinerna förhöjer verkligen stämningen. Likadant med de myckna och välljudande gitarrsolona: här är någon som försöker smycka redan omtyckta låtar.
Texterna är väl grundade i klassisk amerikansk rocklyrik: själar som står i brand, kärleken och dess konsekvenser. Men det blir aldrig patetik. Och tillräckligt ofta kommer det oväntade vändningar av illustra ordspråk som får gynnsam effekt: »the grass always seems greener/where the devil sings the blues.«
En stabil platta, kanske inget som omvälver. Men med en uppriktighet och en självkänsla som är remarkabel.
TONY ERNST
2011-02-08
