Marianne Faithfull: Horses and High Heels




MARIANNE FAITHFULL

Horses and High Heels

Naive/Playground

Betyg: 7

 

Jag hamnar i New Orleans. Lyssnar på Allen Toussaint en lång stund. Återvänder till nuet men är kvar i samma stad, där Marianne Faithfull har spelat in nya skivan med Hal Willner som hon samarbetade med redan på 1987 års Strange Weather«, liksom på förra plattan »Easy Come, Easy Go« där Keith Richards, Rufus Wainwright och Antony Hegarty var några av en lång rad gäster. Det vimlar inte av lika många högdjur nu, ja, förutom Lou Reed som spelar elgitarr på två låtar. Dr. John, Wayne Kramer och John Porter tittar också förbi.

»Horses and High Heels« innehåller främst covers, dock inte lika många moderna låtar som på föregångaren utan soul, sextiotalspop och country. Tillbacka till rötterna, även om skivan startar i samtida mörker med »The Stations« av Mark Lanegan och Greg Dulli. Musik som smidigt släpar sig fram i natten med Marianne Faithfulls raspiga, mogna, självklara sångröst som gravitationspunkt.

»Back in Baby’s Arms«, av Allen Toussaint, tar avstamp i originalets distinkta soulkomp, med stråkar, körsångerskor och Lou Reeds elgitarr som gnistrar en liten stund. Reed får något större plats i det avslutande spåret, »The Old House«, specialskriven till Faithfull av dramatikern Franck McGuiness. Den är bra, en släkting till Nick Caves ballader.

Marianne Faithfull har en dramatisk ådra, som lever ut i den lyckade tolkningen av The Shangri-La’s flickpopklassiker »Past, Present and Future«. En annan välkänd sång, »Love Song«, av Lesley Duncan, saknar egna färger. Jag föredrar Elton Johns hitvariant. I »Eternity« har de samplat en snutt från Master Musicians of Jajouka-plattan som Brian Jones spelade in 1968. Det marockanska brödraskapets musik håller jag nära hjärtat, men här är det enbart en exotisk krydda utan innehåll.

De egna fyra sångerna, skrivna tillsammans med amerikanska och franska musiker, håller däremot god klass. Särskilt »Prussian Blue«, en ganska enkel och effektiv poplåt, och det mer ödesmättade titelspåret.

Ibland kan jag tycka att Hal Willners produktion är alltför välljudande, att han fläskar på för mycket, och retrosoundet – som i den Rolling Stones-gungande tolkningen av Jackie Lomax »No Reasons« – gör mig sömnig. Å andra sidan är det något speciellt med Marianne Faithfulls röst, särskilt i de något lugnare låtarna, när hon sjunger med erfarenhetens smärta – eller sötma.

PM JÖNSSON

2011-02-01