Radiohead: The King of Limbs

RADIOHEAD

The King of Limbs

Radiohead

Betyg: 4

Radiohead, världens mest berömda låghalta band, återkommer med sitt åttonde album. Bandets hälta har psykosomatiska orsaker, beror troligtvis på att medlemmarna under för lång tid inte har vetat vilket ben de ska stå på. Vila och medicinering rekommenderas.

Detta deras åttonde album, åtta spår långt, hämtar framför allt sin inspiration från jazzen. Om man med jazz menar »visst inslag av synkopiska rytmer«. Det låter förvånansvärt modernt. Om man med modernt menar »rika vuxna leker med nyinköpt maskinpark«.

Jag har aldrig varit ett stort fan av det här bandet. Har nog inte riktigt lyckats förstå storheten i deras veka och anemiska konstnärsindie. Inte heller har jag dock kunnat känna stort och påtagligt hat. Därför kunde jag inte heller uppröras när Andres Lokko sågade dem i den där famösa artikeln i Pop och därefter fick se halva prenumerantstocken försvinna ut genom framdörren.

Ironin var dock inte förlorad på mig när samma Pop-redaktion utsåg Oasis till världens bästa band genom alla tider. Men så har jag också aldrig riktigt lyckats begripa svenska recensenters faiblesse för vit engelsk muskulös arbetarklassrock.

»The King of Limbs« börjar i svår uppförsbacke, det är vingliga breakbeats som trampar sina dubstepinfluenser på alldeles för höga växlar. Redan vid andra låten får de gå av och leda cykeln.

Jag famlar efter vad Radiohead låter som i dag. Hittar inte eufemismerna. Men om man tänker sig en slarvig Mark Hollis och hans Talk Talk i studion. Jo, jag vet att det nästan inte går. Men försök. Någon har haft alltför bråttom här. Men vill så gärna att det ska låta som att de varit noggranna.

På något märkligt vis tar det sig. Vid femte låten har det planat ut, den sjätte och den sjunde låten kan vara det bästa som jag har hört med Radiohead över huvud taget. »Codex« är Thom Yorke i ensamt majestät intill ett ödsligt piano, »Give Up the Ghost« är lager-på-lager av Yorkes röst som korsklipps till en stillsam gitarr.

Styrkan hos detta band har – i alla fall i mina ögon – alltid varit Thom Yorkes vilsna cocker spaniel-look snarare än musiken som ackompanjerar hans ersatz-angst. Därför har bandet – trots sina berömda försök i DIY-downloadteknikens tjänst – inte tjänat på den nya mer anonymiserade eran. Det finns ju inget att titta på i dag medan man lyssnar! Jag saknar skivomslag och foton på Yorkes hängande vänsteröga och uteliggarlook.

Trots dessa två, kanske tre, fina låtar talar tyvärr den här musiken inte för sig själv. Ska man göra komplex och tidlös självhatspop måste det till sist också finna något mer bakom den påmålade fernissan av bävan och oro inför livets och dess vedermödor.

TONY ERNST

2011-02-22