Bob Hund: Det överexponerade gömstället
BOB HUND
Det överexponerade gömstället
Sousafon/Border
Betyg: 7
I begynnelsen; en skapelseberättelse.
Ensamma – bortom tid och rum – öppnade de sina hjärtan, hjärnor och själar på vid gavel. Ur dem strömmade sedan mångfacetterat ljus; ren energi, flourecerande innovation, drömmen om vardagens inneboende magi, solkatters rastlösa flykt, eld. Snart började även konkreta ting dyka upp i mitten av denna heliga kraft, snart fanns det små biblar att studera. Små biblar att dyrka.
I eftertankens kranka blekhet; en revidering.
Bob Hund har alltid varit noga med att uppvisa sina släktskap, i intervju efter annan har de redogjort för sina favoritgrupper och lagt fram sina livshistorier till beskådan. Deras självbetitlade MCD-debut 1993 uppstod sålunda inte ur ett vakuum, den hade i själva verket djupa rötter. »Sedan finns det band, typ Pere Ubu och Wire, som i mångt och mycket influerats av Velvet [Underground], som vi kanske skulle kunna påstå oss ha en viss samhörighet med«, sa exempelvis Conny Nimmersjö, Bob Hunds ena gitarrist, i Sound Affects nummer 24. »Men visst, för den som inte lyssnat till dem så mycket är vi förstås något helt nytt…«
Å andra sidan var sätten som Bob Hund fogade samman sina referenspunkter och biografier på väldigt egensinniga. Om du – liksom jag – levde och verkade under nittiotalet minns du säkert hur de då vände upp och ner på alla våra rådande vanor och fördomar. Att Thomas Öberg sjöng på skånska kändes väldigt radikalt. Att han sedan på scenen accentuerade sin lyrik med extremt intensivt och expressivt utspel kändes väldigt radikalt. Att bandet Bob Hund – som förutom Conny och Thomas räknade Jonas Jonasson (synth), Mats Andersson (trummor), Mats Hellquist (bas) och John »Johnny« Essing (gitarr) – bestod av sex individer hopsvetsade till ett sanslöst och enhetligt gäng kändes väldigt radikalt. Att de dessutom var stockholmare och skåningar om vartannat kändes väldigt radikalt.
Att de utgjorde ett kompromisslöst alternativ till det mesta kändes, helt enkelt, väldigt radikalt.
Blott känslolösa dårar orkar släpa fram Bonniers Rocklexikon när dylika toner och attityder faller som manna från skyn. Blott hårdhudade glädjedödare förnekar folks favoritmusiker. Om du ville göra Bob Hund till religion så fick du det.
I nuet; en skivrecension.
Ett slags allmän konsensus menar att Bob Hund bara blir sämre och sämre. Besöker du konsertlokaler, krogar och andra diskussionsforum finner du snart att deras tredje fullängdare, »Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!« från 1998, anses vara nummer ett vad gäller melodi, mening och mål. Och de engelskspråkiga skivorna Bob Hund gjorde som Bergman Rock – »Bergman Rock« och »Bonjour Baberiba Pt II« – verkar en majoritet rent ut sagt vilja sopa under mattan.
För egen del hoppades jag länge att »Det överexponerade gömstället« – album nummer sex, det andra med Christian Gabel bakom trummorna – skulle skriva om ovanstående uppfattade trend. Bob Hund är ju fortfarande synnerligen relevanta som alternativ (nämn en nu verksam svensk konstellation som ens kommer i närheten av vad de håller på med och jag anser dig en lögnare) så rättvisast vore ju om deras låtars utsökthet kommit i kapp deras ståndpunkter igen.
Och, ja, då och då brinner »Det överexponerade gömstället« till rejält. Inledande »Bob Hund 2020« förenar exempelvis synnerligen förtjänstfullt ett piano som ligger någonstans mitt emellan ragtime och Depeche Modes »I Just Can’t Get Enough« med bleckblåsstötar och Öberg-typiska rader som »vi längtar långt, långt hem«. Titelspåret är även det helt sensationellt; en svävande, lätt tassande och blåsunderstödd kaskad av bilder, motsatsförhållanden, metaforer, ordlekar. Sällan har Thomas nått så långt in i mina öron som han gör här – citera hela texten och du nämner alla mina favoritkupletter. Som grädde på moset kröns den av ett gitarrsolo á la The Ventures. »Lite av varje för ingen« nickar både åt Kraftwerk och Hans-Joachim Roedelius och vinner därför på knock.
Men för det mesta lämnar mig »Det överexponerade gömstället« aningen otillfredsställd. Visserligen innehåller den inte ett enda spår som ens är i närheten av »dåligt«, men samtidigt saknar den ibland viss glöd och upptäckarlusta. Förstasingeln »Popsång (mot min vilja)« är punkfunk, för jösse namn. Sju minuter och trettio sekunder långa »Stumfilm« uppvisar vissa tendenser till att vilja bli en episk Bob Hund-dänga i stil med »Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag«… Den lättar emellertid aldrig från marken. Avslutande »I hamnens öga« är väldigt Faust-ig – den lånar bland annat rasselljud rakt av från »Jennifer« – vilket förstås är en bra idé, om än lite opersonlig.
I ett sidospår; en gravskrift.
1995 släppte den Chicago-baserade postrockgruppen Tortoise en CD med titeln »Millions Now Living Will Never Die«. Innan jag lärde mig att denna devis är sprungen ur Jehovas vittnens läror – jorden kommer att gå under 1925 och alla som inte har den rätta tron likaså – tolkade jag den ur ett konstnärligt perspektiv. I döden må våra kroppar förgöras, men all bildkonst och alla toner och texter som vi låtit lagra någonstans lever vidare, alltid redo att fortsätta influera och inspirera.
Bob Hund har förstås redan gjort ett outplånligt avtryck på musiksverige, de är där när sammanfattningarna ska sammanfattas, blandbanden spelas in och böckerna skrivas. Visserligen är deras tonala fotspår omöjliga att följa i – personkemin som skapat bandet går inte att rekonstruera artificiellt – men åtskilliga är dörrarna de öppnat. Åtskilliga är de människor de berört. Åtskilliga är liven de gjort bättre.
Så, vittna; Bob Hund kommer aldrig att dö.
Detta sagt har de även många, många år kvar som exceptionellt rockband. Vad än de tar sig för härnäst kommer jag följa dem med intresse.
I framtiden…
JOHAN JACOBSSON
2011-03-15
