William Fitzsimmons: Gold in the Shadow

WILLIAM FITZSIMMONS

Gold in the Shadow

Grönland/Border

Betyg: 4

Åtskilliga är männen i folk- och popsammanhang som anlagt Will Oldham-looken, spänt gitarrsträngarna och lagt pannan i djupa veck de senaste åren. William Fitzsimmons från Pittsburgh sällar sig på många sätt till den där traditionen. Det bångstyriga pariskommunen-skägget – check, den inåtvända blicken – check, den ensamma gitarren – check. På senare tid även skepparkavaj och hornbågade glasögon, kanske i syfte att accentuera sin titel som psykoterapeut.

Det är väl just på den sistnämnda punkten som Fitzsimmons skiljer sig från sina likar. I stället för att bara sjunga om den plågade mänskliga själen och söka lindra med sin musik ägnar han en stor del av sin tid åt att söka hela den på schäslongen. Uppvuxen i Illinois som yngsta barn till två blinda, musikaliska föräldrar har han ägnat en stor del av sitt liv åt att arbeta med människor med psykiska funktionsnedsättningar. Texterna behandlar erfarenheten från mänskliga möten i yrkessfären såväl som personliga kriser som den egna skilsmässan. Googlar man på artisten är det också texterna som visar sig stå i fokus, både på hans egen sajt och hos fankretsen. Mest känd så långt är väl Fitzsimmons för sin låt »Passion Play« som blev lite av en hit i USA efter att passande nog ha spelats i sjukhussåpan »Grey’s Anatomy«. »Gold in the Shadow« är hans tredje album, precis som föregångarna är det en enkel och sparsmakad produktion som fortsätter i den tradition som tidigare gjort att han liknats vid Elliott Smith, även om det känns som en aningen för tung referens i mina öron. Bara för att man skriver mörka texter om elchocksbehandling och tvångsintagning betyder inte det att man lyckas förmedla erfarenheten eller känslan av det. Josh Rouse framstår som en mer passande jämförelse, de låter väldigt lika och hos båda överväger popinfluenserna snarare än folkspåret. Dessutom visar Fitzsimmons ett intresse av att lyfta in electronicainfluenser i bilden. Något som tyvärr inte genomförs med någon större fantasi, det sparsmakade tänk som gör sig ganska väl på gitarr framstår mest som oinspirerat när det översätts till en förprogrammerad synthslinga.

Det här är ett finstämt album, men det väger ganska lätt trots sin allvarliga tematik. Det är svårt att komma undan det faktum att Fitzsimmons är i behov av en vass producent som ger det musikaliska uttrycket lika hög prioritet som låttexter och skägg.

JENNY SÖRBY

2011-03-29