Foo Fighters: Wasting Light

FOO FIGHTERS

Wasting Light

RCA/Sony

Betyg: 4

Den rolige killen i dörren bredvid. The regular guy vars trumspel gjorde mer för Nirvanas ljudbild än han ibland får erkännande för och som var legendar redan innan Foo Fighters fanns. Som låtskrivare och än mer som sångare är Dave Grohl sällan mer än knappt medelmåttig men tillsammans med allt det andra har nog detta bara bidragit till att göra hans band till ett av vår tids största. Den här typen av hockeyrock kan bli gigantisk om den låter bli att exkludera hytta knytnävar, kalsongsvett och grabbflams utan att skämmas för det eller ironisera över det.

Att Foo Fighters främsta kännetecken är att de är så lagom, för att vara relativt hård rock, spelar säkert också in. Det är liksom svårt att hata dem. En del skulle säga att det är ännu svårare att älska dem. Hur man än vrider på det är gruppen långt mer intressant som fenomen än som musikalisk enhet.

På »Wasting Light« sträcker Dave Grohl tydligare än tidigare ut handen till sitt eget musikaliskt förflutna. Här finns gästinhopp av Nirvana-basisten Krist Novoselic och Hüsker Dü-idolen Bob Mould. Dessutom är albumet producerat av Butch Vig som ju skötte samma syssla på Nirvanas supersmash »Nevermind«.

Huvudproblemet för Foo Fighters är att de har så få växlar. De kan blåsa på och sedan till hälften hålla tillbaka, blåsa på och sedan till hälften hålla tillbaka, blåsa på och… Varje låt kör slut på sig själv. Frågan är om det någonsin blivit så tydligt som på detta deras sjunde album. Självfallet är det som gjort för att framföras på leriga mastodontfestivaler. Väldigt få ansatser går att missförstå, alla som lyssnar ska fatta, alla ska kunna hoppa med och hitta sin inneboende neandertalare.

Vid närmare eftertanke framstår Dave Grohl alltmer som den sista överlevande länken till grottan. Bra som påminnelse, men mest avskräckande.

PIERRE HELLQVIST

2011-04-05