Urge Overkill: Rock & Roll Submarine
URGE OVERKILL
Rock & Roll Submarine
UO/Border
Betyg: 5
Av alla nittiotalets i dag mestadels utskällda alternativrockband är få lika missförstådda och bespottade, för att inte säga hatade, som Urge Overkill.
Till detta finns egentligen tre huvudskäl:
Steve Albini.
Vad bin Ladin var för al-Qaida var – i somliga läger alltjämt är – Steve Albini för indierocktalibanerna. Till en början umgicks denne konsekvent motsägelsefulle smakpolis med Chicago-kollegorna i Urge Overkill, producerade dem och gav ut deras första EP på Ruthless Records. När trion några år senare lämnade indieetiketten Touch And Go för Geffen blev Albini direkt förolämpad. Inget förbättrades av att Nash Kato, Eddie »King« Roeser och Blackie Onassis på sitt första storbolagsalbum »Saturation« levde ut alla de rock’n’rollexcesser – deras val av flashiga kläder, deras påkostade sound, deras »vi beter oss som stjärnor utan att egentligen ha framgångar att backa upp det med«-attityd – som Albini och hans likar hatar över allt annat. Men det här var något som den obeveklige musikideologen rimligen borde ha sett komma, tendenser till en sådan utveckling fanns trots allt redan på skivorna de spelade in med hans hjälp. Att den då tungt opinionsbildande Albini tog varje chans att gå i verbalt korståg mot Urge Overkill kom givetvis att prägla både deras nedgång och eftermäle.
Glam, sex, underhållning.
I en tid då amerikansk gitarrock främst kännetecknades av dålig heroinhy och hålögd hopplöshet strök Urge Overkill omkring i extravaganta kostymer, påstods ha ett Playboy Mansion-likt krypin i Chicago och riffade obekymrat som om de vore självaste Kiss. Det väckte viss uppståndelse, mest negativt laddad sådan. En av få som såg en poäng med deras oblyga »gör en fantasi av din tråkiga vardag«-ideal, som nog också kunde identifiera sig med deras outsiderperspektiv, var Kurt Cobain. Han blev en av deras mest högljudda och lojala tillskyndare. När han gick hädan försvann också Urge Overkills sista lilla antydan till immunitet. Sedan var det fritt fram att sticka kniven i dem.
»Girl You’ll Be a Woman Soon«.
Att Quentin Tarantino valde att använda Urge Overkills vid tidpunkten två år gamla inspelning av Neil Diamonds »Girl, You’ll Be a Woman Soon« i en nyckelscen i hitfilmen »Pulp Fiction« visade sig snart vara något av en otjänst. Det tog uppmärksamhet från deras egen hyllade »Saturation«-platta men framför allt kom det att förstärka bilden av dem som desperata framgångssökare, som häcklarna till sin omåttliga upprymdhet nu dessutom kunde sätta »one hit wonder«-stämpel på.
Vi ska nog förresten addera en fjärde post:
Bandet självt.
Redan innan »Saturation«-uppföljaren »Exit the Dragon« blev en – högst oförtjänt – praktflopp 1995 surrades det om allmänt destruktivt leverne, trummisen Black Onassis omfattande heroinmissbruk var väl mest iögonfallande. Kort därpå rasade den tidigare så tajta pakten mellan Kato och Roeser samman, följt av förgiftade anklagelser och rättstvister. Utan att ha nått tillnärmelsevis samma berömdhet som deras förebilder från sjuttiotalets degenererade classic rock-era blev gruppens sorti den sortens tragikomiska soppa vi vanligtvis brukar förknippa med egofixerade mångmiljonärer. Belackarna gjorde vågen av glädje.
Åren gick, rapporterna blev allt färre och att Urge Overkill var ett avslutat kapitel tog nog de flesta för givet. Ända tills det för ett par år sedan började surras om att Kato och Roeser begravt stridsyxan och åter börjat musicera tillsammans.
Och här är så deras första gemensamma album på sexton år. En skiva som de på intet vis behöver skämmas över, man kan omöjligen ta fel på att det handlar om Urge Overkill.
Sett till tempo och stämning ligger »Rock & Roll Submarine« någonstans mellan den lustfyllda omedelbarheten på »Saturation« och det komplexa mörkret på »Exit the Dragon«. Vilket för den UO-insatte säkert låter som det bästa av två världar. Men riktigt så enkelt det inte. Det lite enahanda låtmaterialet och den murkiga ljudbilden, fjärran från Butcher Brothers-krispigheten på de båda Geffen-plattorna, bidrar till en jämntjock brötighet som man känner igen från bandets tidiga, Albini-inspelade skivor. Det är inget fel på drivet och den desperata skjutsen i gitarrerna, men även upprepade lyssningar får en bara att tänka tillbaka. På det som var, på det som aldrig blev. Det vilar något lite sorgset över ett band vars självbild en gång saknade begränsningar men som nu begränsas av att tiden som gått tillåter såväl upphovsmakare som lyssnare att sakna.
PIERRE HELLQVIST
2011-05-24