Brad Paisley: This is Country Music
BRAD PAISLEY
This is Country Music
Arista/Sony
Betyg: 6
Den som händelsevis tvivlat på att Brad Paisley är den mest självklare arvtagaren till George Strait och Alan Jackson på countrytronen fick ett rungande svar på tal med hans nionde album, 2009 års »American Saturday Night«. En av de där skivorna inom genren som obevekligt rör sig framåt utan att tappa traditionen, fylld av både fyndighet och hjärta, av såväl varm ödmjukhet som en grundmurad men uthärdlig tro på sin egen förmåga. Man kan nog rentav beskriva skivan som sexig på sina ställen. Dessutom ofta med texter som var en fröjd att ta del av, på samma vis som fallet var med Buck Owens, Roger Miller, George Jones eller Gary Stewart i praktslag. Eller varför inte Dwight Yoakam, vars honkytonktraditionalism i samtida förpackning fullkomligen dröp av kontroll, lust och självförtroende när han var som bäst under första halvan av nittiotalet.
Sålunda känner man sig en smula snopen vid upptäckten av att materialet på »This is Country Music« överlag är lika förutsägbart som skivtiteln ger sken av. Även om Paisley på »American Saturday Night«, liksom på tidigare utgåvor, spelade med i det inrutade Nashville-spelet lät han piggare, mänskligare och mindre fyrkantig än flertalet kollegor. Känslan denna gång är att han inte längre, eller åtminstone just nu, har ork nog att bjuda på det lilla extra som kännetecknat hans bästa verk.
Titelspåret, som inleder albumet, slår an tonen med största möjliga tydlighet. En stolt men i all sin populism klumpigt gestaltad kärleksförklaring till genren med hänvisningar till soldater, mamma, Jesus, traktorer, truckar och allt annat man förväntas få höra om i en countrytext som vill beskriva »verkligheten«.
Skivan i stort är alltför konventionell och uddlös. De gånger Paisley vågar sig utanför ramen sker det inte med samma finess som vi är vana vid. Coola surfgitarrer räcker inte för att lyfta lättviktiga »Working on a Tan« och att han som har förnamnet Clint gästvisslar i en westerninstrumental som heter »Eastwood« är en lite för ringa anledning för att man ska börja omvärdera plattan. Balladerna är så gott som genomgående av det såsigare slaget, Don Henleys medverkan i »Love Her Like She’s Leavin’« gör ingenting för att förändra det intrycket.
Allt detta ska nu inte förväxlas med att här saknas minnesvärda stunder. En enkel charmtrudelutt som »Toothbrush« skulle knappast alla countrytungviktare ge sig på, än mindre ro i land med sådan glans. »Don’t Drink the Water« har både bastant bargung och blixtrande gitarrspel från Paisley själv.
Ändå, av en förstklassig artist som Brad Paisley väntar man sig man sig mer än så här. I stället för att ta konkreta initiativ är det som att han försöker köpa sig tid genom att spela på så säkra kort som möjligt.
PIERRE HELLQVIST
2011-05-31
