Francis: Lekomberg, We Were Kin

FRANCIS

Lekomberg, We Were Kin

Strangerscandy/Playground

Betyg: 6

Tvärtemot vad många tror är det fullt möjligt att höra varifrån ett svenskt popband kommer enbart genom att lyssna på deras musik.

Där popband från Stockholm ofta låter ansträngda och referenstyngda låter popband från Göteborg ofta som andrahandsuppsättningar av The E Street Band. Förenklat: där Stockholm har Teddybears har Göteborg Augustifamiljen.

Men ingen regel saknar ett undantag. För varje band som bekräftar fördomarna om musiken från Sveriges två största, och mest medialt exponerade, musikstäder finns minst två som nyanserar och smular sönder gamla, förstelnade föreställningar om hur närområdet påverkar hur popmusiken låter. Förenklat: där Stockholm har Anna Järvinen har Göteborg El Perro Del Mar.

Men hur låter då popmusik från bortanför Sveriges två största storstäder? Hur låter den om den kommer från, för att ta ett exempel bland andra, Falun i Dalarna?

Svaret på den sistnämnda frågan kommer, om än med viss tvekan, från Francis, vars debutalbum en gång för alla slår fast hur mycket Bob Dylans musik betyder för närapå samtliga band som börjar spela popmusik norr om Stockholm. Från Stonecake till Mando Diao och The Tallest Man On Earth – Bob Dylan är en lika viktig del av det dalska kulturarvet som dalahästen.

Eftersom Francis saknar flera av de beståndsdelar som gör den svenska Dylan-fascinationen särskilt hälsovådlig – däribland ett bisarrt sikta mot stjärnorna-förhållande till hans röst – undviker de med en imponerande fingertoppskänsla alla potentiella fallgropar och landar på sitt debutalbum i ett uttryck som allt som oftast framstår som både begåvat och underhållande.

Bäst, och minst dylansk, är »Time on Our Side«, en sentimental poplåt där de ömsar skinn och plötsligt låter som Camera Obscura.

NIKLAS ELMÉR

2011-05-31