Jolie Holland: Pint of Blood
JOLIE HOLLAND
Pint of Blood
Anti/Cosmos
Betyg: 7
Från att i början ha låtit som ingen annan alls kom sedan Jolie Holland för varje efterföljande skiva att alltmer likna de flesta andra. Givetvis en generalisering men en som man omöjligen kunde låta bli att tänka på när hon gradvis lämnade sin »det gamla galna Amerika«-uppdatering för mer konventionell singer-songwriterrock (ganska okonventionell för att vara konventionell, bör man nog påpeka).
Hennes två första album, »Catalpa« och »Escondida«, var förtrollande från början till slut. Egentligen bestod de av toner bortom tid och rum, precis som »The Basement Tapes« med Bob Dylan & The Band, Mickey Newbury i skarven mellan sextio- och sjuttiotal eller vad som helst med M.Ward. Musik som liknar en magisk plats, mer mental än fysisk, men ibland så pass påträngande i sin fysiska gestaltning att den lämnar betydande mentala spår.
För att vara traditionalist är Jolie Holland en ovanligt oortodox musiker och sångfågel. Det händer att hon går så djupt in i myter, mystik och sig själv att hon, á la Van Morrison, i princip slutar kommunicera med sin publik. Man får helt enkelt ge det lite tid, så letar hon sig ut igen med sin vid det här laget patenterade hybrid av folk, jazz, country och aparta bluesmutationer där det första man som lyssnare alltid reagerar över är hennes speciella, på gränsen till frånstötande frasering.
I förväg har det talats om att hemmainspelade »Pint of Blood« skulle vara en återgång till de tidiga skivornas dunkla underproduktioner. Det stämmer inte helt. Snarare ger denna hennes femte fullängdare ett komprimerat tvärsnitt av de fyra föregångarnas respektive stil. Med viss framgång i spår som »Remember« och »Tender Mirror«.
Ändå saknas länge en avgörande prick över i. Man kommer på exakt vad man är ute efter när hon allra sist i »Rex’s Blues« gör en pianohymn för evigheten. Skriven av Townes Van Zandt, men ändå.
PIERRE HELLQVIST
2011-06-21
»Pint of Blood« släpps 27 juni.
