Serenades: Criminal Heaven

SERENADES

Criminal Heaven

Stranded/Universal

Betyg: 7

The big music.

När två av landets främsta popsnillen, Markus Krunegård och Shout Out Louds-sångaren Adam Olenius, slår sig samman för ett gemensamt och lite sorglöst solskenspopprojekt är det inte direkt återhållsamhetens lov man sjunger. Deras första album kännetecknas av många instrument, stora och fluffiga arrangemang, mäktiga körer. Ofta får man anledning att tänka på de snyggaste åttiotalsproduktionerna, precis på gränsen till det överlastade; Aztec Camera, Prefab Sprout. De första genomlyssningarna är det nästan så att man inte ser låtarna bakom den bländande ljudbilden.

Här finns också en intressant kontrast, när svulstiga ambitioner möter en allestädes närvarande karibisk lättja uppstår något genuint behagligt. Klassiskt skurna popmelodier över mindre förväntade rytmer ger den här konstellationen en egen profil som bara vagt kan ledas tillbaka till vad Krunegård respektive Olenius normalt ägnar sig åt.

Sålunda har Serenades inga större problem att stå på egna ben. »Criminal Heaven« känns dessutom mer som en början än något som är här och nu för att aldrig komma åter.

Åtminstone hoppas jag det. »Come Home« är en av årets mest fulländade poplåtar, magnetisk i rörelsen och fylld av den kärlekskranka längtan som bäddar in albumet i en särskild sorts värme. »Earthquake« och EP-bekanta »Walking Home« är inte mycket sämre.

Möjligen kunde man ha önskat sig aningen mer dynamik och temposkiften, lyssnar man igenom hela albumet på ett bräde är det inte utan att man blir dåsig som efter en dag på stranden. Eller så är det just det som är själva föresatsen med skivan.

PIERRE HELLQVIST

2011-08-23