Glen Campbell: Ghost on the Canvas
GLEN CAMPBELL
Ghost on the Canvas
Surfdog/Playground
Betyg: 6
En skiva så blankpolerad att den får Glen Campbells allt annat än ruffiga album från det sena sextiotalets glansperiod att framstå som råbarkade Hasil Adkins-demos.
Producenten Julian Raymond förtjänar på sätt och vis en klapp på axeln för att han tagit sig an uppgiften att göra den forne countrypolitanstjärnan relevant även på tjugohundratalet. Han lyckades skapligt med 2008 års comeback »Meet Glen Campbell«. Albumet led viss brist på personlighet och blev ingen vidare försäljningssuccé men påminde oss om att den då sjuttiotvåårige sångaren trots, eller kanske tack vare, sin rakt igenom välkammade profil besitter en osviklig förmåga att sjunga sig in i våra hjärtan.
Raymond och Campbell gör nu en ny gemensam ansträngning, på det som lär vara den nyligen alzheimer-diagnosticerade veteranens avskedsalbum.
Ljudbilden som förra gången var förväntat slick har sedan senast körts igenom ytterligare filter, maskiner, biltvättar och autoklaver. Att det låter så vakumförpackat förtar somliga av skivans förtjänster. Där herrarna förra gången uteslutande använde känt material från andra artister har de nu knåpat ihop merparten på egen hand. De reflekterande självbiografiska texterna tillsammans med inlånade men i sammanhanget passande låtar från kompositörer som Paul Westerberg, Teddy Thompson och Robert Pollard bidrar till en ökad känsla av sammanfattning och bokslut. Att det ofta är sliskigt i överkant gör ingenting, något annat väntar man sig knappast av Glen Campbell. Och det är bara fint att flera låtar hänvisar tillbaka till gamla stordåd; »Any Trouble« till »Gentle on My Mind«, »A Thousand Lifetimes« till »Wichita Lineman«, etc. Men man kan inte låta bli att önska att såväl låtar som sentiment hade fått vara lite mer ifred och sluppit allt onödigt spackel som snarare förminskar än förstärker styrkan i skivans koncept.
PIERRE HELLQVIST
2011-08-30
