Ganglians: Still Living




GANGLIANS

Still Living

Souterrain Transmissions/Cooperative/Cosmos

Betyg: 6

 

»Hur tänkte ni här?«

Älskar du musik är du bekant med denna fråga.

Förr eller senare tar (tyvärr) alla dina favoritband ett konstnärligt eller karriärmässigt snedsteg – en suspekt producent, ett fult konvolut, ett tveksamt koncept – och genast är du där och förebrår dem. »Hur tänkte ni här?«

Sacramento-kvartetten Ganglians levererade på plattorna »Ganglians« och »Monster Head Room« (båda Woodsist, 2009) lysande och lekfull lo-fi-pop för hela familjen.

Allt var gott.

Så det var med stora förväntningar jag stoppade »Still Living«, deras tredje platta, i CD-spelaren. Spår ett (»Drop The Act«) övergick i spår två (»That’s What I Want«) och allt jag önskat infriades; föregångarnas melodier visade sig intakta, men nu var de än mer reverbdränkta, storslagna. Spår tre (»Evil Weave«) blev spår fyra (»Sleep«) blev spår fem (»Jungle«); den inslagna vägen fortsatte breda ut sig i all sin prakt och jag började vibrera av pur upphetsning. Link Wrays gitarrtoner, Joe Meeks produktioner, Beach Boys melodier…

Men.

Spår sex (»Bradley«) visade sig vara ett trögflytande spöke från den engelska shoegazens mest bortglömda vrår. Och när spår sju (»Things to Know«) dök upp och fick mig att fundera i banor som »så här skulle ’humdrum days and a humdrum ways’ -delen i 10cc:s ’The Dean And I’ låtit om 10cc drabbats av idétorka« var tärningen kastad. Med ena handen på höften vände jag mig mot stereon, särade läpparna, ställde frågan.

»Hur tänkte ni här?«

»Still Living« faller aningen sönder under sin andra hälft. Den börjar spreta, kännas hafsig. Ganglians gapar efter mycket men mister ofta hela stycket. Inledningens löften infrias aldrig. Avslutande »My House« må exempelvis vara en bedårande dänga som rör sig i trakterna mellan Can och tidiga Pink Floyd, men innan den dyker upp i låtordningen måste vi genomlida dussinriffen i »Faster«.

Synd.

»Bättre lycka nästa gång.«

Älskar du musik är du bekant med denna förhoppning.

Så snart något av dina favoritband tar ett konstnärligt eller karriärmässigt snedsteg – en halvdålig tredjeplatta, säg – är du där och tröstar. »Bättre lycka nästa gång.«

Sacramento-kvartetten Ganglians har fortfarande framtiden för sig.

JOHAN JACOBSSON

2011-08-30