Fatoumata Diawara: Fatou
FATOUMATA DIAWARA
Fatou
World Circuit/Playground
Betyg: 7
Paris-baserade Fatoumata Diawara har rötter i västra Mali. Ett område ursprungligen betitlat Mande, vars rika sångtraditioner format västerländsk blues och rock via alla de slavar som kidnappades från regionen och såldes till amerikanska plantageägare i sydstaterna. Samtida maliska musiker genomför gärna samarbeten som understryker och leker med de musikhistoriska banden mellan väst och syd, som exempel kan nämnas Ali Farka Touré och Ry Cooders gemensamma inspelningar samt Toumani Diabaté och Damon Albarns projekt.
Diawara har även hon samarbetat med den gode Albarn och med Herbie Hancock, men fullängdsdebuten »Fatou« är ett soloalbum. Vid dryga trettio års ålder har hon hunnit skapa sig ett namn inom både film och musik, en utveckling som knappast lär avstanna i och med denna skiva men som dessvärre sägs vara hotad av en konservativ familj som helst vill se henne gift och tyst alternativt tyst och omyndigförklarad (det senare drabbar alla ogifta kvinnor i landet).
Man får hoppas att hon fortsätter gå sin egen väg, inte minst för musikens skull.
»Fatou« känns inte som en debut, röst och sound är nästan för rikt och välutvecklat för det. Genom samtliga tolv spår sjunger och spelar hon självlärt på gitarr, attityden är lågmäld och lugn. Att språket är främmande spelar inte så stor roll, skivan når fram ändå med sin återhållsamma, intensiva energi som accelererar nästan omärkbart i takt med att låtarna tar form. I det hänseendet är det sofistikerad musik, skönt befriad från den västerländska popens ABC vars dramaturgi man kan utantill. Här byggs det på annat vis och vad som börjar eftertänksamt kan gärna sluta i svängig övertygelse.
Det är ett album som ger mersmak, signerat en artist som vi lär höra mer ifrån.
JENNY SÖRBY
2011-09-27
