Dirty Projectors + Björk: Mount Wittenberg Orca

DIRTY PROJECTORS + BJÖRK

Mount Wittenberg Orca

Domino/Playground

Betyg: 8

Det började som en inbjudan till att göra ett framträdande i en bokhandel på Manhattan för två år sedan. Dirty Projectors tackade ja. Björk tackade ja. I samma veva hade Amber Coffman från Dirty Projectors sett en familj valar när hon blickade ut över Stilla havet från kanten av Mount Wittenberg, norr om San Francisco. David Longstreth skrev en svit sånger om händelsen, där Björk är mammavalen, han själv människan (Amber) och bandets tre sångerskor Amber Coffman, Angel Deradoorian och Haley Dekle spelar/sjunger valungarna.

Det dröjde ett år innan skivan spelades in eftersom Dirty Projectors var upptagna med turnéer i samband med framgångsplattan »Bitte Orca«. Väl utgiven såldes sedan »Mount Wittenberg Orca« endast digitalt, via en egen hemsida, och pengarna gick till ett projekt för att bevara marina miljöer. Först nu, efter ännu ett år, släpps skivan på CD. Konstigt nog samtidigt som Björks nya album »Biophilia«. Kanske är det en tanke, även om Björk är en biperson i sammanhanget – hon medverkar på tre av de sju låtarna. »Mount Wittenberg Orca« är först och främst ännu ett bevis på David Longstreths egensinne som låtskrivare och arrangör, och skivan ger utrymme för sångerskorna i bandet att veckla ut sig i full blom.

Longstreth hade kunnat spinna vidare på temat och plitat ihop en rockopera i ämnet. Men nu är det bara en EP på tjugoen minuter. En lagom längd. Och låtarna i sig är inte särskilt knepiga. Mycket sång, rösterna leder låtarna framåt, direkta melodier, inte lika många tvära kast som på »Bitte Orca« även om ett och annat öra kanske anser att sångarrangemangen är svårsmälta. Jag tycker att det är det som gör detta till en anmärkningsvärd liten skiva som får naturvännen i mig att förbanna de japanska valfångarfartyg som enligt Greenpeace fortfarande är verksamma, även om de stoppades i Antarktis tidigare i år.

Coffman, Deradoorian och Dekle sjunger strålande, ofta ordlöst, men även tillsammans med mamma Björk och Longstreth, som i avslutande »All We Are«, där en bit av Nirvanas »All Apologies« vävs in i natur- kontra människatemat. Jag förstår inte riktigt varför, men det är en rörande avslutning. Musikalkänsla men det är aldrig patetiskt, det är aldrig övertydligt, det är originellt och på riktigt.

PM JÖNSSON

2011-10-25