Willy Tea Taylor: 4 Strings
WILLY TEA TAYLOR
4 Strings
Heckabad
Betyg: 9
Få oetablerade artister klarar av att dra all uppmärksamhet till sig med bara sång och gitarr. Än färre bemästrar att också hålla kvar all uppmärksamhet.
Det finns många som Willy Tea Taylor, ensamma män – eller kvinnor – med hjärtat på utsidan, ett inmurat underifrånperspektiv och en hel hög med historier som bara måste berättas. Ibland är det uppenbart varför somliga sticker ut, i andra fall är det svårare att exakt sätta fingret på vad det är som gör att deras uttryck dröjer sig kvar.
Med Willy Tea Taylor, en tillbakalutad traktortomte och livsfilosofisk farmare från Oakdale i Kalifornien, är det lite både och. Man behöver inte lyssna länge för att fatta att snubben med jätteskägg och snickarbyxor är en exceptionell låtskrivare och därutöver en småhafsig hejare på sin väderbitna fyrsträngade akustiska gitarr. Men det är långt ifrån alltid som det räcker. Det måste till något mer.
Det här är rösten kommer in. Taylor har ingen perfekt röst. Den har ett djup men är lite härjad, om än på ett vackert vis. Framför allt har den en lugnande effekt på lyssnaren. Det kan vara dess mänsklighet, dess lugn och värme, dess vetskap om den tunna linjen mellan glädje och sorg, dess förstånd. Det kan också vara att den över huvud taget finns.
Likt föregångare som Townes Van Zandt, Guy Clark, John Prine, Blaze Foley och Lyle Lovett ägnar sig Willie Tea Taylor åt folkcountry med närhet till såväl blues som gamla gospelhymner. Han är en storyteller med glimt i ögat, spiritualitet i själen och en softness för det där lilla i vardagen som gör livet stort: att leka med sitt barn, en stärkande liten slurp whiskey då och då, livslång vänskap, ett par rejäla boots. Låten »Life is Beautiful« är just detta, en uppräkning av allt det han ogärna önskar vara utan, det som har gjort honom till den han är. Han vill inte vara någon annan. Han är inte perfekt, men han är komplett. Han begär inte mer, han är antitesen till börs- och bankfolk. Han är stolt över vem han är, ännu mer stolt över att få leva bland oss andra. Han är poet, lantbrukare och flink fingerplockare – i vilken ordning spelar ingen roll för vare sig honom eller den som lyssnar. Han är det. Det är det viktiga.
Någon borde ta hit honom genast.
PIERRE HELLQVIST
2011-11-29
