The Sea And Cake: Runner

THE SEA AND CAKE
Runner
Thrill Jockey/Border
Betyg: 7

Jag upptäckte The Sea And Cake i samma veva som jag föll för Tortoise i mitten av nittiotalet. Under några år slukade jag allt som hade med Chicago att göra i allmänhet och kretsen kring (slagverkaren, producenten, med mera) John McEntire i synnerhet. The Sea And Cake, med den väne Sam Prekop på sång (och John McEntire på trummor), stod för scenens snällare sida, en slags tassande postrock i bossajazzig mjukiskostym.

Sedan tröttnade jag väl lite på hela grejen. Men i fjol kom det utsökta minialbumet »The Moonlight Butterfly« där kvartetten lekte en del med elektronik och överlag lät som pånyttfödda. »Runner« växte fram direkt i kölvattnet på nämnda skiva, surfade vidare på den våg av inspiration och experimentlusta Prekop och bandet hittade fram till då.

Låtgrunderna kom till hemma hos Prekop, där han satt och knåpade med synthar och en sequencer. Det mesta gjordes sedan om av hela bandet i McEntires klassiska Soma-studio. Men det där synthiga och loopade sitter kvar i musikens inre, anas i strukturerna (inbillar jag mig) och i låtar som »Harps« och »A mere« är det nog delvis de där enkla demoskisserna vi hör.

Annars är det en exceptionellt varierad skiva. Vissa låtar präglas av ett varmt, analogsynthigt sound och en mer avmätt attityd, vilket jag är väldigt förtjust i. Annat stormar fram med ett skramlande indierockdriv. Mindre roligt. Jag vill ha mitt The Sea And Cake mjukt och mjäkigt, skört och skirt och eftertänksamt. Inte bredbent gitarrhamrande.
PATRIK LINDGREN
2012-09-19