Gudrun Gut: Wildlife

GUDRUN GUT
Wildlife
Monika/Border
Betyg: 5

Kunde jag tvinga mig själv att gilla något skulle jag dyrka Monika Enterprise. Egentligen – på pappret, i teorin – gör ju detta Berlin-baserade skivbolag allt rätt. Deras »4 Women No Cry«-samlingar är exempelvis en lysande idé; fyra oetablerade electronicakompositörer på en behändig CD. I Barbara Morgenstern har de en vardaglig superstjärna; en chosefri musiker som en hel del människor håller väldigt nära hjärtat…

Så långt, så väl.

Men i åtminstone mina högtalare ljuder samtliga »4 Women No Cry«-volymer – tre hittills – aningen… ljummet. Och Barbara Morgenstern anser jag »bra för att vara någon slags blandning av indiepop och electronica«.

Nej, Monika Enterprise och jag drar helt enkelt inte riktigt jämt. Bortsett från Michaela Meliáns lysande »Baden-Baden« (2004) – undantaget som bekräftar regeln – har jag inte hört något från deras håll som verkligen talat till mig.

Hoppet är emellertid och som bekant det sista som överger en. Därför var det med spänning och förväntan jag stoppade »Wildlife«, Gudrun Guts andra soloalbum, i min CD-spelare. Ty »Wildlife« är Monika Enterprises ungefär sjuttiosjunde släpp och Gudrun Gut är dessutom kvinnan som år 1997 drog i gång nämnda etikett.

Kanske detta var ett Monika Enterprise-alster för mig? Kanske, kanske…

Ack, ack. Tyvärr blev det inte så. »Wildlife« må visserligen ha spännande och aningen unika ansatser – förklara och utveckla koncepten »trädgård« och »trädgårdsskötsel« – men när det gäller toner, stämningar, rytmer och melodier står den sig slätt. »Wildlife« må visserligen ge stort utrymme till Gudruns underskönt dimhöljda stämma – att hon anordnat hyllningskvällar till Nico är ingen slump – men när det gäller andra saker att förtjusas över står få att finna på den. »Wildlife« må visserligen innehålla en oväntad cover av Tina Turners »Simply the Best« – en ganska originaltrogen cover, till och med – men när det gäller gott uppförande står den i skamvrån.

Dessutom känns många ljud på skivan rätt gamla, smaklösa och trötta; som sprungna ur en dammig Amiga 500, som ekon från ett nittiotal där någon fått för sig att blanda To Rococo Rot med cabaret.

Kort sagt: »Wildlife« är okej, men inte mer.

Nå, jag tänker inte låta detta omdöme grumla mitt intresse för framtida Monika Enterprise-utgåvor.

Kunde jag uppfylla mitt eget önsketänkande kommer Greie Gut Fraktion – samarbetet mellan Gudrun Gut och den mästerliga tonpoeten AGF – snart att realisera en fokuserad uppföljare till 2010 års »Baustelle«.
JOHAN JACOBSSON
2012-09-19