Johnossi: Blood Jungle

Hoppsan. Minns ni den där skarven kring millennieskiftet. Åren då varenda Kalasturné bestod av snubbar, det var alltid just snubbar, som spelade fräck gitarrbaserad rockmusik med lättsamma små poptvistar och i städerna där Kalasturnén oftast rullade in fanns det alltid en butik som hette Carlings där samma fräcka snubbar sålde fräcka rockiga kläder med nitbälten och tröjor med fräsiga rocktryck. Det var nytatuerade underarmar och röda flanellskjortor, färdigslitna jeans och utstuderat skitiga basketdojor på fötterna. Och rockiga frisyrer och några dagars välplanerad skäggstubb. I galleriorna, de som hade ersatt de gamla domuskomplexen några år tidigare, fanns allt och absolut ingenting under samma tak. Ett par fik med kladdiga brownies, ett Systembolag och överallt låg Carlings. Den där klädkedjan man skyndade förbi för att slippa kolla in snubbarna och höra deras senaste fräsiga rockmusik.
Ni minns inte?
Tacka er lyckliga stjärna för det. Grammis- och P3 Guld-prisade stockholmsduon Johnossi tycks däremot minnas alltför väl. Vi andra drar en lättnadens suck att det gått snart tjugo år och att mycket vatten hunnit rinna under broarna sedan dess. Svensk popmusik, till exempel, låter betydligt roligare nu än då. Men uppenbarligen finns det undantag. Johnossi lyckas på något märkligt sätt klamra sig kvar vid eländet och på femte albumet »Blood Jungle« är det som att få en käftsmäll tillbaka i tiden och landa raklång i en av provhytterna på en galleria i, säg, Karlstad eller Gävle.
Det är som att ingenting har hänt och musiken är så där lagom alternativt urvattnad med fläskiga försök till allsångsrefränger och små textrader om att »be yourself« och »what you see is what you get« och någon som visslar lite lagom avslappnat i bakgrunden. Det är soundtracket till en mörk epok vi försökt att förtränga. En epok där svenska popband lät mer amerikansk västkustrock än indie och där den störtsköna och rockiga killen i Big Brother-huset vi matades med tjugofyra timmar om dygnet var kung vid bardiskarna.
Det är bara så oändligt förutsägbart överproducerat. Men visst, det kommer säkert att gå hem i de där galleriorna som fortfarande står kvar och en turné lär det väl också bli. Just när det känns som att arenahousevågen äntligen drar sina sista dödssuckar lyckas Johnossi skapa sin egen lite rockigare variant av densamma och det finns plötsligt ingenting som känns mer daterat.