Nikki Lane: Highway Queen




9
av 10
  • Artist
  • Nikki Lane
  • Album
  • Highway Queen
  • Bolag
  • New West/Rootsy/Border


En omtumlande, rolig, vacker, sorgsen, kaxig, upplyftande livsresa. Inför Nikki Lane faller Pierre Hellqvist ner på knä av vördnad.

»Well I heard tell of a woman out there
With tight blue jeans and long black hair
She’ll come to play but she won’t stay
And it always brings ’em down«

 

Nikki Lane ber inte om ursäkt för sin existens. Hon märks, tar plats, lever rövare. Vet väldigt tydligt vart hon ska och varför. Vet väldigt tydligt hur hon ska se ut och varför. Vet väldigt tydligt hur hennes musik ska låta och varför.
Efter ett första lovande och ett andra smått fantastiskt album som båda bidragit till att göra henne till östra Nashvilles sannolikt starkaste lysande stjärna i vardande är förväntningarna på det tredje hyfsat uppskruvade. Förväntningar hon säkert själv känt av, om inte annat de som är sprungna från hennes egna höga ambitioner. Alltsammans styrkt av att hon skrotade de inledande sessionerna med Father John Misty-vapendragaren Jonathan Wilson för att i stället styra rubbet allena (om än med viss assistans av pojkvännen och artisten Jonathan Tyler).
I ännu högre grad än på föregångarna känns hon på »Highway Queen« ännu mindre lämplig att uteslutande kategorisera i country- eller americanatermer. Det hon gör är ju egentligen klassisk rock’n’roll med tydliga spår av södernrock, fiftiesrock, vintagecountry, soul och flottig vägkrog efter flottig vägkrog. Kärleksfull och smart självmytologisk rock’n’roll som rullar fram med en nonchalant swagger som tvivelsutan hade imponerat på självaste ol’ Waylon.
»Highway Queen« är en omtumlande, rolig, vacker, sorgsen, kaxig, upplyftande livsresa innehållandes artistens hittills mest distinkta låtskrivande. En skapelse som »Companion« är inget annat än sensationell, småstadsbetraktelsen »Big Mouth« likaså, och då har vi inte gått in på den avslutande skilsmässoserenaden »Forever Lasts Forever«. Den redan perfekt whiskeyraspiga rösten, både sårbar och attitydstark, både lekfull och hemlighetsfull, låter rakt igenom ännu mer vindbiten och synkad med såväl hennes lyrik som hela persona.

 

»Seasons fade and so does the pain
It blows away like a like a tumbleweed
You can’t blame the girl for loving this old world
She can’t help it she’s a highway queen«




Relaterat

Mick Jagger
The Hives