Sleaford Mods: English Tapas
- Artist
- Sleaford Mods
- Album
- English Tapas
- Bolag
- Rough Trade/Playground
Fredrik Thorén lyssnar på det bästa botemedlet mot alltings meningslöshet.
Den mest urbrittiska låten jag kan tänka mig är inte »God Save the Queen«, någon ur Beatles-katalogen eller från det nyromantiska åttiotalet. Det är en knarkig totalkvaddad rejvhit från 1993. Duon Leftfields sång »Open Up« tillsammans med Sex Pistols (och, inte att förglömma, Public Image Ltd) sångare John Lydon är som att se filmen »Fear and Loathing in Las Vegas« nedkokad till en klubbdänga flimra förbi. Den handlar om att allt ska brinna, speciellt Hollywood.
Jag tänker också att det är som att se Sleaford Mods live, med en agiterande, förbannad röst som skriker ut texter om »Pretentious little bastard on social medias«, piss, skitjobb och Brexit med en bärs i handen framför en laptop, om än i punktakt.
»Burn, burn, burn« skrek John Lydon i »Open Up«, »Dull, dull, dull« skriker Sleaford Mods på Nottingham-duons nionde album »English Tapas«. Världen – speciellt England efter Brexit – brinner inte bara, den är fullständigt vansinnigt korkad, ett »newborn hell«. Tonen är så fullständigt dystopisk att det är befriande att Sleaford Mods, i jämförelse med sina tidigare alster, lagt in ett par nya melodislingor i den annars rätt bleka ljudbilden.
Man skulle kunna jämföra med sjuttiotalets punkvåg i all evighet, med The Fall, Gang of Four, Ian Dury eller The Specials men det blir just dull och inte särskilt nödvändigt eller särskilt roligt. Och humor är just en viktig ingrediens i att Sleaford Mods blivit så omåttligt populära. I en värld av idiotiska politiska beslut och en nykonservativ våg som dominerar samhällsklimatet är det roligare att inleda en skiva med att försöka låta som en brittisk överklass-twat och sjunga om piss. »Try scrolling down a website, the NME, without laughing/I’ll give you ten quid if you can keep a straight face«, sjunger Jason Williamson och gör rockmusiken väldigt mycket roligare och underhållande. Framför allt ger den kulturen och politiken en viss mening i dess minimalistiska inramning med sånger om just ingenting. Sånger som fnissar åt företagsledare som sätter upp affärsstrategier och konspirationsteoretiker som försöker måla en bild av världen utifrån en agenda. När vi andra försöker finna mening i tillvaron genom att dela putslustiga memes av Trump eller se på satiriska humorshower skriver Sleaford Mods låtar om »dumb Brits, lobbing down one-pint cans of imported shit« och sen går och röstar på Brexit. Fniss.