The Afghan Whigs: In Spades

Bilder kan ofta förstöra mer än förtydliga.

The Afghan Whigs har hittills släppt två officiella musikvideor från »In Spades«. I den första, till singeln »Demon in Profile«, syns bland mycket annat en ouijabräda, artisten Har Mar Superstar som bedagad rockstjärna och en kvinna med kniv och ett gigantiskt tjurhuvud i papier-mâché. I den andra, till låten »Oriole«, är svart magi-vibbarna än tydligare. En hoper kvinnliga modeller är i färd med något sorts ockult tramseri med knivar, tedrickning, kyssar, kroppsmålning och tröttsamt omotiverad nakenhet.

Jag vet inte varför The Afghan Whigs vill ge oss dessa bilder. Musiken på bandets andra platta sedan comebacken 2012 bygger ju upp ett helt universum så bra på egen hand.

(Med det sagt: jag älskar det svartvita skivomslaget med en jättelik djävul ute på promenad bland pyramiderna.)

Greg Dulli går ofta tillbaka till samma formel när han skriver låtar. Oavsett om han spelar in med Afghan Whigs, Twilight Singers, The Gutter Twins eller solo känns hans musikaliska signatur igen. Vad det handlar om är svårt att tydligt sätta fingret på, men ofta figurerar en ackordföljd som sjunker och känns större än den är. På »In Spades« återkommer de sjunkande ackorden flera gånger. Kanske är det därför, i kombination med att jag börjar lyssna på gruppens åttonde fullängdare sedan starten 1986 med ett halvt öra (med stereon på, flera rum bort), som jag först är besviken. Allt låter till en början väntat, som att Dulli redan gjort det här flera gånger om i karriären.

Men som med alla stora skivor vecklar innehållet så småningom ut sig.

»In Spades« visar sig vara fullfjädrad hörlursrock. Flera av textraderna fungerar som teskeden som rörs runt, runt i aktuella skräckfilmen »Get Out«. Dulli bygger upp en värld för dig att bokstavligt talat sjunka djupt ner genom golvet till. Över tio låtar tar The Afghan Whigs musikaliske motor oss ner till det undermedvetna, en sorts seans där mörkret i och för sig hela tiden finns i utkanterna men som aldrig mynnar ut i billiga effekter (som i musikvideorna).

Skivan är både vacker och storslagen, expansiv och småskalig, allt på en gång. Rock’n’soul med svart kajal, levande ljus och blod som pulserar i tinningarna. Har du aldrig lyssnat på Afghan Whigs tidigare är det här en väldigt bra inkörsport. Alla gamla fans kommer älska »In Spades«. Jag säger inte att Whigs är bättre 2017 än när de släppte »Gentlemen« eller »Black Love«. Men att det här är en kandidat till årets rockplatta råder det ingen tvekan om.