Olsson: Millions

Om jag säger att mycket låter som att det passat utmärkt i pausmenyn på FIFA, är det en skymf då? Det är inte riktigt meningen. Men det låter i alla fall så, som jag minns att pausmenyn lät. För jag spelar inte FIFA längre och jag tippar att Blurs »Song 2« inte ligger kvar i rullorna. Men det finns något damonalbarnskt över Christian Olssons – tidigare sångare i Fibes Oh Fibes – solodebut. Eller kanske mer specifikt något brittiskt åttio-nittiotaligt över det. För här ryms såväl triphopstråk som Gorillaz-hiphop och Madchester-tongångar. Emellanåt är det faktiskt rätt svårt att inte tänka på Ian Brown post Stone Roses, fast med lite extra pop då så klart. Svårt att tro mig? Lyssna på »Go Out« och återkom sedan.

Men det stannar inte där. För Olsson vill mer, och har mer att visa upp. Innan allt är över ska det bli trivsam – men rätt intetsägande – house i »One in a Million« och ett rejält »Loser«-lån i Daniel Adams-Ray-samarbetet »Ça M’est Égal«. Det blir också mer hitlistkompatibla bitar som poplunkande »Take Your Time« och Disclosure-dunkande »Grace Jones«. För ja, Olsson vill tydligen visa upp hela registret på en gång. Det är också där kritiken kommer in i bilden.

»Millions« är ett orimligt välgjort debutalbum. Givetvis för att det inte finns så mycket debut över det hela. Christian Olsson är en välmeriterad låtskrivare och han kan sin sak – men han har gjort ett lite klassiskt debutantmisstag. För där Fibes Oh Fibes visade upp en sammanhållen helhet visar Olsson upp en mosaik där endast vissa bitar passar väl ihop. Som enskilda spår finns det mycket att uppskatta, avslutande »Aye Aye« är exempelvis fin gospelpop – men ibland känns avståndet mellan Harlem och Hacienda väl långt. Och då finns det som sagt många fler nedslagspunkter att ta hänsyn till. Det borde Christian Olsson ha tänkt lite mer på.