ShitKid: Fish

Vissa skivor liksom vibrerar av råa, nakna känslor. Utan minsta tillstymmelse till skyddsnät pendlar de vildsint mellan rakryggat självförtroende, avgrundsdjupt tvivel, gränslös kärlek och bitskt förakt.

Vissa skivor är perfekta soundtracks till oansvarigt leverne. I ton och text fångar de kvällarna som leder till mornarna då man vaknar upp och varken vet vem eller var man är. Och varför har någon skrivit »såpaskådis« på ens vänstra underarm?

Vissa skivor osar av oförställd attityd. De kräver ens odelade uppmärksamhet … och de får den. När man lyssnar på dem flimrar ett magnetiskt montage av »hjälten stegar in på en ruffig saloon«-scener genom ens huvud.

Vissa skivor retar gallfeber på unkna förståsigpåare som vill vrida könsrollsklockan tillbaka till 1850 och som tycker musikhistorien peakade med Oasis. Vilket förstås är en väldigt bra sak.

»Fish« – göteborgsbon Åsa »ShitKid« Söderqvists fullängdsdebut – är alla de här ovanstående skivorna och mer därtill. Tänk dig en blandning av Brenda Lee, Johnny Burnette Trio, Le Tigre, Hasil Adkins, Ellie Greenwich, Pussy Galore, Pink och Billy Childish och du närmar dig dess magnificens. Tror du jag överdriver för effekt? Fy på dig! Helvete vad kul det är med musik. Aldrig någonsin kommer jag sluta dyrka folk som skiter i allt vad konventioner och karriärplaner heter och bara s-k-a-p-a-r.

ShitKid har fattat allt. Spela »Fish« på gravölen efter min begravning.