ShitKid: [Detention]

– Jag har inte alls tänkt att jag vill lägga på bas, ingenting sådant. Ibland har jag kanske känt att jag skulle kunna fylla ut med någonting, göra det lite mer svävande, men till slut har det ändå blivit »fast nä, jag skiter i det«.

ShitKid-Åsa i Sonic #87, juni 2016

ShitKid var länge så pass to the bone-lo-fi, skeva och obrydda över hur saker och ting ska låta att folk blev förbannade så fort deras namn yppades. Vilket ofta är ett tecken på att en artist eller ett band är något stort på spåren. Att bevittna dem live var att se en typ av antirock som genom sin blotta existens och uppsyn snabbt kom att uppfattas väldigt mycket mer rock’n’roll än de flesta som försöker nå dit med alla till buds stående medel.

Gradvis har vi emellertid kunnat notera en förskjutning gentemot ett i sammanhanget mer konventionellt uttryck. Sedan en tid har Åsa Söderqvist sällskap av Lina Molarin Ericsson, ett faktum som förvandlat ShitKid till ett smärre rockmonster på scen – därtill ett övertygande sådant.

På andra fullängdaren »[Detention]« tas detta vidare i studioformatet, särskilt som duon plockar in ytterligare musiker för att fylla ut ljudbilden så att den kommer att likna nittiotalspunkrock gränsandes till grunge. Med andra ord klart köttigare än vad vi är vana vid härifrån, ändå ingen ologisk utveckling för den som noterat ShitKids utveckling som live-akt.

Ifall detta likafullt förefaller oroväckande bör poängteras att rätt lite av den ursprungliga identiteten och karaktäristiken går förlorad. Det här går inte riktigt att missta för någonting annat. ShitKid är alltjämt ShitKid, med (nästan) allt vad vi har vant oss vid. Det enda som skymmer solen en smula är att ingenting är lika beroendeframkallande som gamla favoriter i stil med »Sugar Town«, »Tropics« eller »Oh Me I’m Never«, även om exempelvis »Summer ’18« med tiden möjligen går att sortera in i det sällskapet.