Femtio minuter på Pustervik med ShitKid

Foto: Eva Edsjö
ShitKid-Åsa om Göteborg som musikstad. (Ur Sonic #87, juni 2016.)
Åsa Söderqvists spartanska, hypereffektiva, distade electropunkprojektiler under namnet ShitKid är mer rock’n’roll än det mesta just nu. Alla som hört PNKSLM-släppta singeln »Oh Please Be a Cocky Cool Kid« och den efterföljande självbetitlade EP:n lär instämma. Där finns både direkthet och mystik, både melodier och en attityd som osar kompromisslöshet. Rubbet skrivet, inspelat och producerat av henne själv. I dagarna kommer EP nummer två. I Göteborg går Åsa gärna på Pustervik, Oceanen och »svartisarna borta vid Sandarna«.
– Min musik har snarare vuxit fram genom mitt musikhat än genom min musikkärlek. Jag har tyckt att allting på sistone har låtit så himla proffsigt, vilket fick mig att känna att jag aldrig kommer ha tålamod med att lära mig spela gitarr eller synth bra. Sedan kom jag på att jag ju inte behöver vara bra, att jag inte behöver kunna spela gitarr på någon hög nivå. Det var en viktig insikt. Efter att ha skaffat mig ett ljudkort började jag spela, loopa och hålla på. Plötsligt blev det lätt för mig att få fram ett resultat. Då orkade jag. Då tyckte jag att var kul. Jag känner mig hemma i att bara sitta som jag gör. Det är det enda jag har något tålamod med.
– När jag upptäckte att jag kunde göra som jag gör har jag suttit med det hur mycket som helst. Har fruktansvärt mycket inspelat. Jag kan helt glömma bort tiden när jag håller på. Det är som meditation för mig.
– Jag har bott i Göteborg i fyra år. Jag kommer från Norrland. Kramfors. Min moster bor här så jag har varit här och hälsat på sedan jag var typ tolv. Kramfors är ganska litet, jag kände att jag ville bort. Några kompisar flyttade hit och sedan var vi ett gäng som kom samtidigt. Jag har aldrig varit speciellt dragen till Stockholm. Göteborg kändes lagom och bra.
– När jag var i femtonårsåldern sjöng jag ett tag i ett band. Det första jag sjöng var en Makthaverskan-låt. Jag hade precis blivit dumpad då och var asledsen. Men det var här nere i Göteborg som jag verkligen tog tag i musiken.
– Jag växte inte alls upp i något musikaliskt hem. Min pappa sa det härom veckan: »Alla artister, som Little Jinder, säger att de fått det från sina föräldrar, men du har ingenting från oss«. Och jag: »Näe.« Jag vet inte varifrån det kommer. Jag har alltid velat hålla på med det. Jag tror att min farfar spelade lite dragspel, även om jag aldrig hörde det. Men jag har haft lite kompisar som hållit på.
– Eftersom jag alltid velat syssla med musik var det väl ingen speciell skiva som var avgörande för mig men när jag hörde Lydia Lunch, för kanske två år sedan, inspirerade det mig jättemycket i det jag gör nu. För att det också är konstigt och skevt.
– I mina låtar vill jag hålla det så simpelt så möjligt. Jag har bara en gitarr och en synth, inget mer. Jag har inte alls tänkt att jag vill lägga på bas, ingenting sådant. Ibland har jag kanske känt att jag skulle kunna fylla ut med någonting, göra det lite mer svävande, men till slut har det ändå blivit »fast nä, jag skiter i det«. Det är skönt att inte tänka för mycket kring musiken, inte förstora det. Det är så lätt haka upp sig på saker när man mixar.
– Egentligen har inte min främsta drivkraft varit att göra musik utan mer att jag vill sjunga. När jag gjorde min EP och la ut den på SoundCloud hoppades jag att något band kanske skulle höra av sig till mig och fråga om jag vill sjunga med dem.
– Jag tycker verkligen om att spela i band, jag har flera vid sidan av, sedan jag flyttade hit har jag träffat många som är superpeppade på det. Vi kan göra skrikig punk om att hata män eller spela in när vi är jättefulla och jättearga, för att avreagera oss. Men det som är skönt med ShitKid är att det är så lätt eftersom det bara är jag. Då slipper jag förlita mig på att andra måste kunna repa, ses, spela in, allt sådant.
– Det är så kul med musik när det inte måste vara några regler. Det är någonting som i ena stunden inte finns och så i nästa bara finns det. Det är egentligen helt sjukt. Jag känner närmast eufori över att man kan göra ljud från ingenting. Det är väldigt spännande.
– Jag har alltid gillat mycket musik från Göteborg. Broder Daniel. Makthaverskan. Kristian Anttila. Bara att bo här har varit inspirerande för det är så mycket spelningar, så många håller på med musik, så många band, så bra konsertlokaler. Så var det liksom inte där jag kommer ifrån.
– Det finns nog inget specifikt som jag saknar i Göteborg vad gäller musik, däremot tycker jag med musik överlag att det är för lite rock’n’roll och för lite punk, allt låter för perfekt. Jag och en kompis har precis startat ett skivbolag som heter Pretentious Records där vi ska släppa allt som är så opretentiöst som det bara går. Folk får skicka in grejer de inte har vågat släppa själva.
– »Oh Please Be a Cocky Cool Kid« spelade jag in på fyllan. Dagen efter var det: »Fuck, nu måste jag lyssna på vad jag spelade in i går.« Jag tog för givet att det inte skulle vara bra. Och så lyssnade jag och kände »wow, jag gillar det«. Dagen efter spelade jag upp den för mina kompisar, »lyssna nu på min låt«. Så den var jag nöjd med. Men det kanske var för att jag förväntade mig någonting dåligt, då blir du ofta glatt överraskad i stället för om du räknar med motsatsen.
– Nu vill jag testa typ allting. Från att spela in i studio till att göra en massa samarbeten och åka på turné. Det vore fett kul. Jag vill bara göra allt. ■
Relaterat
