Till sist har Spotify fattat grejen

Jag förlitade mig i många år på blandband.

Inspelade av vänner, gärna med egenhändigt hopsnickrade omslag, noggrant förtecknade låtlistor, proppfulla med kärlek.

Det här var så klart ännu viktigare innan streamingtjänsternas genomslag, innan man kunde hitta all musik producerad av människor bara ett knapptryck bort. Då när varje skivinköp var veckans viktigaste handling, och man långt ifrån hade råd att ens hålla koll på en endaste liten subgenre.

Jag har alltid älskat en massa olika genrer, aldrig klarat av att bara hålla mig inom några få ramar. Jag har alltid krävt all sorts musik. Och det var hart när omöjligt att slå sig in alla dessa disparata subkulturer samtidigt, så man fick förlita sig på blandbanden.

Jag hade en vän som gjorde noggranna genomgångar av all ny brittisk indie, med artist, låt- samt albumtitel nedtecknade med pålitlig piktur. Jag hade en annan vän som tapetradade death metal och som sedan sammanställde månadens favoriter på kassetter med hemmakluddade omslag. Jag fick all ny underjordisk amerikansk rap, enkom utgiven på svåråtkomliga tolvor, ihopmixad av Marcus Saxell, utskickad två gånger om året med en solförmörkelses tillförlitlighet. Och när jag började intressera mig för country kunde jag smyga ner till Musik & Konst och be Lennart om blandband med klassisk honkytonk.

Sedan försvann allt det där. Jo, det fanns en sväng med bland-CD:s, men det var som att alla insett att nu var det nya tider och här finns inte plats för någon nostalgi. Och hör du inte så bra ljud det är med CD:s istället för vinyl? Och de repar inte heller, kompis, man kan spela dem hur många gånger som helst? Är inte livet underbart?

Och sedan kom streamingtjänsterna och vi satt plötsligt med all vår musik någon annanstans, om jag förstod saken rätt där och då var den inlåst på Spotifys servrar. Och nyckeln hade Daniel Ek svalt. All ens fysiska musik tvangs man bära ner i kartonger i källaren, där elaka dvärgar hällde saltsyra på dem under fröjd och gamman.

Nå, det sista var väl inte sant. Men nog fan kändes det så ett tag?

Visst kunde man göra spellistor på Spotify och nog fanns det fortfarande folk där ute på nätet som satte samman eklektiska mixar. Men jag svär, ett tag var det som att det bara var Billy Rimgard och hans Beneath A Steel Sky som brydde sig om oss. Ja, utan flertalet av dessa BASS-mixar så vete fan om jag överlevt.

Var skulle vi då ta vägen? Vart skulle vi bli av med all vår orimliga längtan, vi lite äldre musikkonsumenter som gråtmilda gick ner i källaren och fingrade på slitna kassetter med titlar som »Golden Age Honky Tonk: Lefty, Faron & The Rest« och »Jah Rastafari Almighty: Kingston Classics 1976–1981«.

Men så var det som att dimman lättade, som att det gick att urskilja konturerna av något där i fjärran. Jag tror att det började med att jag för några år sedan själv sammanställde en nittionio spår lång lista med de allra bästa amerikanska västkustlåtarna 1970–1985. Jag tog hjälp av Twitter och hade snart massor av folk, flertalet helt okända, som tipsade om Jimmy Webb, Ned Doheny och Valerie Carter. Det blev en rakt igenom suverän lista, ett blandband om man så vill, att spela ljumma sommarkvällar till det kalla, vita vinets rus. Jag kände mig som en utställningsintendent som lyckats curera en mäktig men svårhanterlig konstexposition.

Jag ser fortfarande på den där spellistan med slick, sval Los Angeles-musik som man ser på sin förstföddas framgångar. Senast i går spelade jag den i lurarna, ensam nere i Västra hamnen här i Malmö. Och om jag kisar hårt med ögonen kan jag låtsas att jag sitter på Peet’s Coffee & Tea i Marina Del Rey i stället för på Espresso House.

De senaste åren är det som att Spotify plötsligt fattat själva grejen med musik. Nej, det handlar inte bara om att samla all världens musik på en och samma plattform. Vi vet att det finns fler låtar än sandkorn på den här planeten, men vem pallar räkna? Att intressera sig för musik har aldrig handlat om vem som har mest av något, snarare om vem som kan erbjuda det mest personligt handplockade urvalet. Och där är vi nu.

Jag insåg det i fjol, när jag för första gången på länge klickade på Spotifys Discover Weekly. Där hade jag inte varit på ett bra tag efter att jag lämnat listan i raseri när en vidrig Queen-låt dykt upp. Det finns gränser, även hos femtioåriga eklektiska musikkritiker. Nå, nu tryckte jag på play och lät listan rulla. Och efter ett tag satt jag med rynkad panna i soffan. Förbryllad och förvirrad.

Här kom gamla favoriter, nya stjärnskott, helt okända artister. Grime, black metal, engelsk folkmusik från sjuttiotalet. Jag minns att jag tittade misstänkt på datorn när Nic Jones »Penguin Eggs« gick över i Bell Witchs »Bails (Of Flesh)«. Har de bevakat mig, har Spotify satt upp övervakningskameror i huset? Kan de höra vad jag tänker? Eller är det, som RZA i Wu-Tang Clan en gång sa till mig i en intervju för många år sen, att de spionerar på oss från inuti teven?

En timme senare sitter jag framför datorn och tar reda på allt om Lonnie Macks »The Hills of Indiana«-album från 1971 eftersom hans cover av Dylans »The Man in Me« dykt upp på listan. Jag är rörd. Jag har aldrig hört den versionen förut. Jag vet att Lennart alltid brukade tjata om Lonnie Mack, men jag tog det aldrig till mig. Nu är det som att allt klickar.

Jag går in på veckans nya Discover Weekly och det ser ut som följer: det börjar med Tindersticks ljuvliga »My Sister« från andra albumet, sedan kommer en gammal Fela Kuti-låt, Aztec Cameras »We Could Send Letters« (!), Nina Simones helt enorma »Just Like Tom Thumb’s Blues« (som jag måste spela tre gånger på raken innan jag kan gå vidare) och så en låt med Paul Kantner, vars solokarriär jag helt missat, men som jag nu, inser jag, måste ta mig an. Ja, vad kan jag säga? Quod erat demonstrandum.

Det är som att alla de parametrar som Spotify använder för att förstå sig på sina lyssnare plötsligt – alla på en gång – kalibrerats korrekt. Det är som att de, bortom all trist teknik och kommersiell kopulering, har hittat själva kärnan i den här konstformen. Ja, det är tamejfan som att någon vän har spelat in ett noggrant genomtänkt blandband till mig.