Shabazz Palaces: Quazarz: Born on a Gangster Star + Quazarz vs. The Jealous Machines

Att sväva iväg i koncept och begrepp som är inte av denna värld hör mer eller mindre till upplevelsen som är att lyssna på Shabazz Palaces. Deras konst är som skapad för att fungera för futuristiska och framåtsträvande, främmande och ibland obegripliga, kanske även omöjliga, idéer. Deras värld är inuti ett töcken, en beslöjad och okänd sfär som när allt kommer omkring delar den verklighet vi alla känner till och lever inom: pionjärandan må vara vilseledande men förvirringen och frågorna finns för att leda lyssnarna framåt.

Deras berättelser är sällan talade i klarspråk, de kräver att lager efter lager skalas av och de friformiga verserna plötsligt blir raka innan det danar över en exakt vad som pågår. Shabazz Palaces beskriver verkligheten vi känner till men deras berättelser utspelar sig i en annan, och med en inställning som tror på att allt som förmedlas bör behandlas med individuell tolkning. Ishmael Butler, rösten och språkröret även kallad Palaceer Lazaro (många känner honom som Butterfly i Digable Planets) och den huvudsakliga musikern i duon som kompletteras av instrumentalisten Tendai Maraire, är inte här för att förklara – hans konst är impressionistisk, han vill enbart vägleda. Det är även så han verkar i den verkliga världen, där han jobbar som A&R på skivbolaget Shabazz Palaces kallar sitt hem – legendariska Sub Pop Records.

»Quazarz: Born on a Gangster Star« och »Quazarz vs. The Jealous Machines« är duons tredje och fjärde album och två sidor av samma mynt, så lika som de är olika, och sannerligen fortfarande det mest vildsint konstiga det trettioett år gamla musikhuset i Seattle jobbat med. Albumen utgår ifrån en modern saga om platsen dess huvudkaraktär kallar hem, The United States of Amurderca där människan har lämnat språk bakom sig, där pratas det i stället med pistoler och pistoler håller dig säker.

Berättelsen följer Quazarz, en musikens ambassadör och interplanetarisk resenär, placerad på planeten för att utforska dess konst, kultur och musik men verkar hamna i ett land som maximerar upplevelsen på både gott och ont. Över dessa två album, liksom tidigare två album och två EP:s, är Ishmael Butler arkitekten och ingenjören, .det är hans tematik som driver berättelsen, som driver låttexterna, som driver resan. I detta är Tendai Maraire medhjälparen, bollplanket, projektledaren som hjälper till med att visionen följs och utförs.

»Quazarz vs. The Jealous Machines« är så nära traditionella musikidéer och ljudbilder Shabazz Palaces antagligen någonsin kommer att röra sig. För första gången i duons snart tioåriga gärning hörs det att Butler och Mariare i åtanke haft stilar som går att omedelbart koppla till en del av den afroamerikanska musikskatten. Inslag av downtempohouse suddas ut till psykrock med lätta slagverk i stället för trummor, musik som är i närheten av indierock utan fart, musik som är i närheten av darkwave. Ofta är det enkla handtrummor och dubbla röstförvrängare som i princip utgör hela låtar men nu är de utsmyckade med stolta popdrag, vilka skiftar mellan skuggor och solsken innan de anammar duons förflutna i alternativ hiphop med hackiga synthar och mer beatlika rytmer. Funkiga baslinjer är alltid där, ofta åtföljda av studsande syntheffekter. Stränginstrument som mbira eller andra hämtade från Zimbabwe och uråldriga kulturer från Mellanöstern används när låtar ska nå sina bryggor, innan de lämnar över till r’n’b inspelad på en rymdresa som skulle runt månen men hamnade långt, långt bort.

Shabazz Palaces försöker göra allt. Det är där någonstans deras modus operandi ligger och det är allt som oftast det de är allra bäst på. Och de lyckas för det mesta med att allra minst skapa ett par minuter långa utflykter till världar som känns genuint fascinerande, intressanta och nyskapande även när de emellanåt famlar omkring. Vilt experimenterande har alltid en baksida eftersom okänt territorium ska kartläggas, men i händerna på Butler och Maraire låter det sällan annat än nyskapande och bra.

»Quazarz: Born on a Gangster Star« börjar likt en skräckfilm med en ljudpresentation som ligger mycket närmre deras tidigare släpp, med samma ekoeffekter på röst och trummor, men där låtarna bryts mitt itu och påminner om den hiphop Butler har rötter i. Här har de även låtar med symfoniska soulsamplingar som faktiskt, otroligt nog, låter som helt vanlig klassisk hiphop, som om röken och dimmorna helt skingras för att förtydliga hur alla olika musikaliska grepp egentligen använts för att skapa olika versioner av just detta. Men ingenting görs på bekostnad av deras kreativt svävande identitet.

Tillsammans utgör Quazarz-dubbeln en fullt logisk och igenkännlig fortsättning på Shabazz Palaces-historien, samtidigt som den är en dokumentation av väldigt tydliga steg på ny mark. I mångt och mycket är albumen en direkt reflektion av varifrån Shabazz Palaces kommer, det som finns bakom dessa tankar, det som uppenbarar sig när musiken avslöjas och språket blir klart. Det är helt planenligt att den rigida musikaliska struktur som cementerade duons ljudbild på »Black Up« och »Lese Majesty« luckrats upp för att återge berättelser om samhälleliga strukturer som medför mer kollaps än stabilitet.

Är det konstigt att ett polisväsende designat för att skydda en grupp du inte tillhör så ofta demonstrerar brutalitet, och i vansinnigt många fall dödar oskyldiga afroamerikanska män och kvinnor? Är det konstigt att polisväsendets ökande militalisering eskalerat till den grad att dess konstaplar, ofta hemkomna från militärtjänst och utan psykologisk utvärdering, inte kan eller önskar lugna konfrontationer? Är det ett upprepande misstag eller medveten design, att fördjupande frågor om social liksom politisk bakgrund efter dessa otaliga mord inte ställs till poliser, eller att vit makt-rörelser infiltrerat så många distrikt?

För och från en man som Ishmael Butler är de frågorna retoriska. Hans Quazarz finner över dessa två album att planeten vi kallar vår är en mordisk och lögnaktig plats. Han känner att luften är dålig, det luktar illa, det har skapats en miljö där goda och bra saker inte kan blomstra. Inte bara i de livsfarliga och skrämmande samhälleliga klyftorna som hålls uppe av rättväsendets förlängda arm men även kulturellt inom det som faller Shabazz Palaces närmast. Duons mål är alltid konstnärligt lagda, de eftersträvar alltid en förhöjning av vad hiphopkulturen är och därigenom ifrågasätter Ishmael Butler om genrens strävan är äkta eller artificiell. Han undrar vem det var som egentligen såg till att så många av genrens utövare fått exakt samma dröm, och han problematiserar drömbilderna och hur törsten efter kändisskap och rikedomar fungerar i dag när responsen alltid är ögonblicklig men sällan beständig, hur det i princip är performance art för en massa som samtidigt bara väntar på att hugga sina så kallade idoler i ryggen. Han undrar hur kopplingen till ens sanna rötter förbises, ur familjeperspektiet men också det kulturella, men även hur afrikanska kuster skövlas för att skapa haute couture som sedan säljs till den förbisedda kulturens unga arvtagare i hiphopen.

Ishmael Butler ser rapkapitalister, narcissister, ytliga förkroppsliganden av ett folks lidande. Han problematiserar de ideologiska burar amerikaner är fast i, som driver deras identiter över stup i en flaggas eller politisk hemvists namn, och att allting är splittrat inte bara i minoriteternas utsatta samhällen men över huvud taget. Han problematiserar hur teknologiska framsteg påverkar det mänskliga perspektivet: inte de otroliga gåvor små maskiner med tillgång till all världens kunskap är för mänskligheten men deras kyla och invasiva natur och att mänskligheten ännu inte listat ut hur maskinernas ständiga närvaro kommer att påverka vår psykologi och våra interaktioner sinsemellan. Förstår vi konsekvenserna av att försöka processa så mycket information på så kort tid, på ett sätt som genuint saknar motstycke? Och han problematiserar kärnan i både »Quazarz: Born on a Gangster Star« och »Quazarz vs. The Jealous Machines«: när han skriver om Quazarz, denne utomjording som försöker förstå sig på Jorden och USA i synnerhet, skriver han egentligen om en afroamerikan, en svart man, som upplever hur varje bokstavlig och kulturell rörelse bedöms som annorlunda från resten av människorna.

Ibland låter han dömande. Ofta är han undrande. Främst är han driven. Att expandera horisonten för vad rappare kan vara slår alltid mycket högre än de som vill syssla med hiphop men distansera sig från dess rika kultur och dess terminologi. Vad Ishmael Butler och Shabazz Palaces gjort för hiphop vill han sällan gå in på. Men vad hiphop har gjort för honom, hans konstnärlighet, kreativitet och liv, är ändlöst och gränslöst och det han försöker sätta ord på och musik till. »And so we shine a light on the fake« är en devis som följer det Shabazz Palaces och Ishmael Butler skapar och som mer än något annat innebär att förinta det som inte är äkta för en själv.