Grizzly Bear: Painted Ruins




7
av 10
  • Artist
  • Grizzly Bear
  • Album
  • Painted Ruins
  • Bolag
  • RCA/Sony


Spännande sound, men kanske aningen för intellektualiserad pop.

Jag läser vad jag skrev om Grizzly Bears genombrottsalbum »Veckatimest« (2009) i en annan publikation och förundras över åsikten att skivan var överproducerad. Nu gillade jag i och för sig gruppens tidigaste mer lo-fi-präglade skivor, men i efterhand är grejen med Grizzly Bear fixeringen vid detaljer och nyanserna i soundet som det är svårt att ta till sig om man inte lyssnar extremt koncentrerat. Så när jag bekantar mig med »Painted Ruins«, bandets första album på fem år, är det med en förväntan att det ska vara en uttänkt studioprodukt.

Känslan är ungefär densamma som på förra skivan »Shields«. Ta på hörlurar och dyk in i en bunt låtar med popmusik som är intrikat på rätt sätt. The Beatles och Radiohead är två givna referenser. Å andra sidan intellektualiserar Grizzly Bear sin musik alltför mycket för det som saknas är melodier som tar en enklare väg, det finns tendenser att de krånglar till det i onödan. Bra utan att det där lyftet riktigt infinner sig. »Aquarian«, »Three Rings«, »Four Cypresses« och »Sky Took Hold« är några lyckade exempel på Grizzly Bears snygga pop. Arrangemang som driver musiken framåt, ett puttrande driv. Edward Droste är fortfarande huvudsaklig sångare men de andra medlemmarna fyller i, utökar färgskalan.

Det är ganska naturligt att jämföra med Dirty Projectors, som kom fram ungefär samtidigt och också släppt nytt i år efter ett fem års uppehåll. David Longstreths låtar har ett annat schvung. Något kluven är jag således men produktionen, soundet, lockar.




Relaterat