David Rawlings: Poor David’s Almanack

Pålitligt på gränsen till förväntat i överkant.

Det förnämliga gitarrspelet. Gillian Welchs närvaro. Kärleken till sång, berättande, musikalitet.

I många bemärkelser ger »Poor David’s Almanack« oss precis det vi vill ha. Kanske rentav mer avspänd lekfullhet än vi kunde tro, någonstans mellan John Hartford och Ry Cooder.

Men precis som på föregångaren »Nashville Obsolete« är det lite svårt att upprätthålla koncentrationen hela vägen.

Jag försöker förstå varför.

Det är inte i låtmaterialet det brister. David Rawlings har som vanligt jobbat i tätt samarbete med Gillian Welch. Men där hennes skivor ofta skalar bort allt utom det mest nödvändiga utan att du som lyssnare saknar någonting är jag inte säker på att det är till Rawlings fördel att göra ett album som drar åt samma håll. En tes som verifieras av att hans mest angelägna sologiv så här långt är lössläppt folkrockiga »A Friend of a Friend« från 2009. Högst sannolikt handlar det om att hans röst, så perfekt som understöd till livspartnern, är mindre självklar i leadrollen. Han låter lika sympatisk som han de facto är, men saknar kanske den där sista avgörande karisman som klarar av att förvandla någonting bra till någonting du inte kan släppa taget om – så som i princip alltid är fallet med Welch-skivorna.

Annars är »Poor David’s Almanack« lustfylld och högkvalitativ, och ett fullt fungerande substitut i väntan på nästa med ni vet vem.