Mogwai: Every Country’s Sun

- Artist
- Mogwai
- Album
- Every Country's Sun
- Bolag
- Rock Action/Border
Ljudet av ett välkoordinerat och stabilt rockband.
För all sin vilja att i drygt tjugo år knappt yttra ett ord när deras musik dånar, och när de väl gjort det dolt orden till oigenkännlighet med effekter, är Mogwai knappast ett band som förknippas med tystnad. Även om de knappast kan kallas för ett politiskt band, i och med att de saknar ett egentligt språkrör när de spelar sin musik, är Mogwai alltjämt tydliga om en hel del: de är samtliga väldigt förtjusta i The Celtic Football Club, de är alla väldigt mycket för ett självständigt Skottland och ett skrotat Storbritannien, de är väldigt medvetna om vad för budskap de förmedlar i sina val av projekt.
Att den typ av postrock och experimentell rock Mogwai skapar passar sömlöst för visuella medium är ingen nyhet, liknande musik används överlag extensivt för soundtrackarbete i allt från blockbusters till överdrivet klyschiga sportsammandrag. Men det är inte slumpartat att projekten de tonsatt avverkat fantasibaserade berättelser, följt Zinedine Zidane rakt igenom en fotbollsmatch, tonsatt klimatförändringens ödesdigra konsekvenser liksom livet i skuggen av kärnvapen. Det här har bidragit till en betydligt mer ökad profil för Mogwai generellt sett de senaste åren, men har också framför allt varit roten i den oerhört kreativt fruktsamma period Glasgow-bandet befinner sig i just nu.
Dysterheten på »Rave Tapes« från 2014, påbörjad på soundtracket till spökliga serien »Les Revenants« året dessförinnan, och den krypande paniken på »Atomic« från förra våren, förlängd i och med soundtracket till klimatförändringsdokumentären »Before the Flood« med Trent Reznor och Atticus Ross som släpptes samma höst, tar inte fasta lika starkt på bandets nya och nionde album »Every Country’s Sun«. Där finns nu istället en sorts »antingen eller«-balans, närmre vad bandet sysslade med på 2011 års »Hardcore Will Never Die, But You Will«, där målet inte verkar vara att visa hur nyskapande Mogwai kan vara tjugotvå år in i karriären utan snarare hur de lärt sig att använda sina styrkor allra bäst. Därför är synthar det som sätter atmosfär i framkant på vissa låtar, därför är det deras patenterat våldsamma gitarrfrenesi som står i fokus på andra låtar. Balansen mellan tysta gitarrformationer och överväldigande ljudväggar fick orkestrala inslag och elektroniska bidrag redan i bandets första årtionde, men de mer strukturella skillnaderna har kommit därefter. Mogwai kommer alltid att ses som ett gitarrdrivet band, med all rätt sett till facit som är den oerhörda volym och kraft de framkallar i sin inspelade musik och än mer live, men på karriärens andra halva har det varit självklart att synthar i högre grad bidrar till ljudbilderna. Bandet har alltid varit exceptionellt begåvat på att bygga stämning och med små förändringar har de blivit ännu mer kreativa, ännu mer varierade. På samma sätt har de jobbat med sång.
Gemensamt för alla dessa projekt är att samtliga har varit väldigt bra, samtliga utvidgande för vad ett band som är så skickligt på att vara högljutt och filmiskt kan skapa. Mogwai är år 2017 mer än något annat ett oerhört välkoordinerat och stabilt rockband. »Every Country’s Sun« fångar exakt hur bandets gradvisa utveckling har låtit genom åren och låter nu, hur de valt att med säker hand och lugn bredda ljudbilden i stället för att plötsligt och planlöst skena i väg. Det gör också att albumets elva låtar har säregna identiteter och ljud. De låter tvivelsutan skapade av Mogwai men med olika mål och ändamål. Här finns deras karriärs mest avslappnat poppiga låt, som följer en nästan lättsam allsångspoprockmodell komplett med sång som används för melodiriktning. Vidare finns deras kanske lugnaste verk hittills här och skapar stillsamma vågor medan kuttrande sång ljuder. Deras experimentlusta märks av när de sänker tempot och låter alla deras olika riktningar fogas samman utan att frigöras så som deras aggressivare stycken gör.
Utöver allt är Mogwai mästare på ljudassociationer och att ordna dessa på ett sätt som, med väldigt få undantag i deras katalog, fångar och transporterar lyssnarna långt bortom vardagen till en plats skapad av bandet. De vet hur sorg låter, de vet hur glädje låter, de vet hur ilska låter, de vet hur låtarna ska struktureras för att kunna bli de där broarna som leder lyssnaren bort. Få band på planeten är så skickliga på att förmedla känslor enbart med ljud, och det är den talangen som gör Mogwai så speciella. Ett album som »Every Country’s Sun«, med sin förmörkade sol över blödande himmel och svärtad mark på omslaget samt en världsenande titel, försöker visa upp hela känsloregistret inuti musiken Mogwai skapar, till den grad att ett par låtar går vilse och blir effektlösa. Deras konstnärliga drag kan inte mäta sig med när bandet siktar mot skyarna och avlossar hela sin arsenal i låtar som inte bara är bäst på »Every Country’s Sun« utan också tillhör bandets vassaste över huvud taget. De starka musikaliska kontrasterna är och har alltid varit ryggraden i Mogwai, det är den deras unika plats i musikvärlden lutat sig mot, men sviker bandet lite när det behövs som mest för att demonstrera allt de försökt skapa här på ett sammanhållet sätt. Att fällas av den inneboende ambitionsnivån är ett lyxproblem för vilken konstnär som helst, men bygger samtidigt vägar framåt för ett band som ändå står stadigt på karriärens topp.
