Zephaniah Ohora With The 18 Wheelers: This Highway

»I’ve worked every day

and my hair is turning grey

I do believe I’ve had enough«

Han sjunger om saker som gått åt helvete. Han sjunger om hon som får honom på rätt spår igen. Han sjunger om det som trasar sönder och det som de facto helar. Han sjunger om mamma. Han har låtar som heter »I Can’t Let Go (Even Though I Set You Free)«. Han sjunger om var och en av oss.

Jag vet inte mycket om Zephaniah Ohora (bara namnet!), men han håller tydligen till i Brooklyn. »This Highway« lär vara hans debutalbum. Skivan har varit ute ett tag. Släpptes i somras. Sakta men säkert har ordet spridit sig om killen som uttalas olika av alla.

Som countryartist är han honkytonktraditionalist ut i fingerspetsarna. Gissningsvis har han en del Bakersfield-country i skivhyllan, men i hans egen musik är det mest hårdföra från den skolan aningen sandpapperjusterat till ofta mjukare arrangemang á la Ray Price crooneraktiga inspelningar från senare delen av sextiotalet.

Zephaniah Ohoras röst är attitydbefriad, rak, varm som en utsträckt hand i en tid av utsatthet. Likt exempelvis Merle Haggard håller han tillbaka, orkar låta samlad även när vi fattar att han brister inombords och får på så vis lyssnaren att fylla i med sina egna känslor. Det är nästan absurt effektfullt. Och, i alla fall om du har en del att ventilera, farligt beroendeframkallande.

Det här är en miniklassiker, kanske mer än så.