Grant Hart, en spellista
Vi minns en fallen Hüsker Dü-hjälte.
Hur var nu det The Posies formulerade saken:
»I can see, I can see, I can see it all with my one good eye
For a start take two Grant Harts and call me when you die«
Hüsker Dü var en syn för ögat, en urkraft utan like. Med Bob Moulds aggressiva sång och uppslitande Gibson Flying V-gitarr, Greg Nortons mustasch, Grant Harts tunt inspelade men oefterhärmliga trummor och delikata känsla för kamikazepop. Minneapolis-trion blev ju som intressantast när de drygade ut sin frenetiska hardcore med psykedelia och melodier ingen kunde motstå, trots att dessa förmedlades med en god dos frustration, raseri och söndertrasad romantik. Där Moulds låtar kunde vars buffliga och trubbiga stod Grant Hart för det mer drömska, insmickrande, lössläppta. Tillsammans spottade de ur sig tre, fyra, fem albumklassiker i mitten av åttiotalet, och sedan var det bara slut för att aldrig mer bli.
Grant Hart var nog inte alltid helt lätt att ha att göra med. I perioder var han rätt nedgången. I flera decennier efter Hüsker Düs splittring var relationen mellan honom och Bob Mould infekterad eller obefintlig. Hans egna grejer kunde vara halvtarvligt inspelade. Det spelade nu ingen roll. Så fort du hörde av honom påmindes du om vilken oerhörd låtskrivare vi hade att göra med. En av sin amerikanska punk- och alternativrockgenerations i särklass mest begåvade. Där uppe bland Paul Westerberg och Mark Eitzel men ännu mer åsidosatt. I Grant Harts texter förenades brutal realism med skruvade beatpoesifantasier och något som påminner om sagor från helvetet. Hans flyt liknade ingen annans.
Nu har Grant Hart lämnat oss, femtiosex år gammal, och alla Hüsker Dü-fans drömmar om en återförening får följa honom i graven.