Alvvays: Antisocialites

Sympatiskt så du storknar. Här finns så mycket hjärta, kärlek och livsgnistrande popmelodier att en kan bli yr i huvudet för mindre. Att Norman Blake gästar i en låt på »Antisocialites« är så logiskt att det nästan är provocerande. Klart han gör. Toronto-kvintetten kan i den bästa av världar utvecklas till att bli tronföljare till Teenage Fanclub.

Det går att tänka på C86, tidiga Sound Affects, The Primitives, jangle, de första kärlekarna, Camera Obscura. Det går att tänka på den sortens drömmar som inte sällan finns hos individer vars liv har mer kvar än vad som, så att säga, är förbrukat. Det går att tänka på vänskap och ögonblick som aldrig kommer åter. Det går att tänka på att det faktiskt finns människor för vilka musik aldrig har betytt ett dyft och sedan går det nästan inte tänka längre.

Alvvays andra album är inte årets mest moderna skiva, kanske inte heller någon av de viktigaste – vad nu det betyder. Men i en mörk tid är den ett sprakande tomtebloss för tron på popmusik. Allt oftare känns den tron som den mest beständiga.