Teenage Fanclub: Here

Amerikanen Peter De Vries (1910-1993) brukade skämtsamt säga att hans målsättning som författare var att vinna en läsekrets så stor att hans mer nogräknade läsare kunde se ner på den.
Kommentaren säger något om relationen mellan den kämpande konstnären och hennes publik. Ingen publik är så hängiven som den till författare, artister eller konstnärer vars potential inte avspeglas i publik framgång. Om framgången uteblir kan den nogräknade publiken luta sig tillbaka, tryggt förvissad om att den sett något som den breda publiken inte varit förnuftig nog att begripa. Men om framgången kommer, om författaren, artisten eller konstnären blir ett namn på allas läppar, börjar den nogräknade publiken ofta att förakta den nytillkomna. Från den dagen går för alltid glädjen över framgången hand i hand med misstänksamheten inför de människor som gjort framgången möjlig. Den som inte var med under de hårda åren, resonerar den nogräknade publiken, har ingen rätt att vara med när de hårda åren är över.
Teenage Fanclub kan sannolikt relatera till problematiken. Sedan de bildades i Glasgow i slutet av åttiotalet har de spelat in nio album (oräknat »Words of Wisdom and Hope« med Jad Fair) och genom hårt arbete och idogt turnerande vunnit en publik som – trots, eller kanske tack vare, att kvaliteten på skivorna aldrig avspeglats i några försäljningssiffror – förblivit övertygad om att de är ett av vår tids främsta rockband.
Under nittiotalet – när de var unga och bildsköna och brittisk rockmusik upplevde en intensiv men kortlivad renässans – befann sig Teenage Fanclub på behörigt avstånd från strålkastarljuset. De spelade in album efter album, det senaste allt som oftast bättre än det föregående, men de blev aldrig ett affischnamn, sålde aldrig några skivor – deras musik nådde aldrig en lyssnarskara så stor att deras mer nogräknade publik kunde se ner på den. I stället fortsatte de att verka i skymundan, förädlade sitt hantverk, till synes utan att ta intryck av världen runt omkring, och utvecklades som konsekvens till något så sällsynt som ett band utan någon plats i en specifik tid. I dag, när band som Oasis, Blur och Pulp i huvudsak fungerar som påminnelser om en tid som flytt, går det fortfarande att lyssna på ett nytt album av Teenage Fanclub utan att ta det föregående i beaktande. Det är en unik prestation efter snart trettio år som band. Få grupper som bildades i slutet av sextiotalet var som exempel fortfarande aktiva i slutet av nittiotalet. Än mindre i sitt livs form.
Att lyssna på »Here« och förvänta sig att Teenage Fanclub ska ha förändrats i grunden, eller pånyttfötts som ett nytt och i allt väsentligt annorlunda band, är att göra sig själv en otjänst. Nyckeln till deras storhet ligger i stället i att de vägrat att förändras, att de aldrig pånyttfötts som ett nytt och annorlunda band, utan fortsatt att skriva musik i det närmaste identisk med den senaste de spelade in, bara aningen mer distinkt och självklar, med aningen skarpare melodier och stämsång. Norman Blake försöker fortfarande skriva en melodi lika naiv och omedelbar som den till »September Gurls« av Big Star. Gerry Love försöker fortfarande sjunga lika rent och änglalikt som David Crosby, Gene Clark och Roger McGuinn tillsammans. Ändå lyssnar man på »Here« och inbillar sig – just som man gjorde när man för första gången lyssnade på »Grand Prix«, »Songs From Northern Britain« eller »Shadows« – att man aldrig hört dem i bättre form, att just de här melodierna tillhör de mest självklara de spelat in, framförda med en intensitet de aldrig tidigare kommit i närheten av. Om det sedan faktiskt stämmer eller inte spelar mindre roll. Det väsentliga är att de fortfarande är i stånd att övertyga sin publik om att det stämmer. År efter år. På album efter album. Till synes utan att röra sig en millimeter har Teenage Fanclub utvecklats till ett band som efter tre aktiva decennier fortfarande har sina bästa album framför sig.
Frågan är om det någonsin varit lika tydligt som i »The Darkest Part of the Night« på »Here«, en stråkanförd ballad med magisk stämsång och fullständigt förkrossande melodi som – åtminstone efter de drygt fyra dygn jag tillbringat i sällskap med den – låter som det främsta Teenage Fanclub någonsin spelat in. Melodin är välbekant, arrangemanget likaså. På »Grand Prix« hette den »Don’t Look Back«. På »Songs From Northern Britain« »Ain’t That Enough«. På »Shadows« »Shock and Awe«. Teenage Fanclub är på återbesök och har bara modifierat enstaka detaljer sedan senast. Ändå låter det som om man aldrig hört någonting liknande tidigare – som om man lyssnar på den sista och slutgiltiga poplåten.
Peter De Vries upplevde trots allt en del framgång under sin karriär, men han förstod samtidigt att många av de som läste hans böcker var fullt tillfreds med att tillhöra en exklusiv skara. Att se något man uppfattat som privat och betydelsefullt bli allmängods är inte alltid en positiv upplevelse. Det som upphör att vara privat, upphör ibland också att vara betydelsefullt.
Teenage Fanclub kommer aldrig bli världens största band. Men de förtjänar att vara världens största band. I en rättvis värld vore de lika betydelsefulla för alla, som de sedan tre decennier är för sin nogräknade publik.