Foo Fighters: Concrete and Gold

Vi förväntas gilla dem för att de »ändå hör till de goda« och är den riktiga rockens sista försvarare i de stora sammanhangen. För att de inte är fullt lika fasansfulla som Green Day och Red Hot Chili Peppers. Antagligen även för att den Rudolf Schenker-gapande spelevinken till frontfigur har förflutet i ett band som var genuint viktigt. Kanske också för att de producerade en hel dokumentärserie om att det hör och häpna har gjorts annan bra musik i USA än deras egen.

Folk blir hur som helst egendomligt provocerade av att höra att du inte klarar av Foo Fighters och tillskriver inte sällan gruppen kvaliteter eller betydelser som saknar lika mycket bäring som ett visst Dave Grohl-ben på Ullevi.

Rent musikaliskt är trots allt The Rolling Stones, kanske till och med U2, anno 2017 musikaliskt mer intressanta än vad det här manskapet är. Visst tonas sextettens tröttsamt köttande sida denna gång ner en aning till förmån för några Beatles-pastischer, men jag är inte säker på att det är till deras fördel eftersom Foo Fighters inte vet skillnaden på en melodi och en gaffeltruck. En oförmåga som deras patenterade neandertalrock var sällsamt skicklig på att dölja och som möjligen understryks av vad Grant Hart, melodisnillet som härom dagen gick bort, sa angående deras cover på Hüsker Dü-klassikern »Never Talking to You Again«: »Honestly, I am glad those fellows are free to do something else.«