»Jag har svårt för att ta mig själv på allvar«

Det är pressdagar för St. Vincent i London. Hennes album »Masseduction« ska lanseras och hon gör löpande band-intervjuer på ett hotell i Soho. Medan jag väntar på min tur i ett rum intill lobbyn tjuvlyssnar jag på en brittisk reporter som pratar med någon som tycks vara regissör och så sitter två italienska journalister i en soffa framför mig och utvärderar mötet med musikern jag snart ska få träffa.

St. Vincent, eller Annie Clark som är hennes riktiga namn, har valt att kombinera dagens intervjuer med massage. Kanske är det därför vi alla är kvinnor, för när jag guidats in i det lilla och sparsamt upplysta massagerummet blir jag omedelbart ombedd att ta av mig kläderna. Min massör håller upp en handduk mellan mig och Annie, som redan ligger naken under ett lapptäcke av vita hotellhanddukar.

Själv är hon inne på sin tredje halvtimmesintervju på raken och har därför bara ansiktet kvar som omasserad zoon. Jag lägger mig på mage och försöker anteckna vårt samtal samtidigt som mina ryggmuskler knådas.

– Jag kan inte uttala mig om hundra procent av journalisterna, men jag tror att de flesta är nöjda med upplägget, säger Annie. Oftast gör man ju bara samma sak vid en intervjusituation, oavsett om man är den som frågar eller den som svarar, så jag tänkte att jag skulle »shake it up a little«.

Hon använder även ord som »fun« och »hilarious« när hon förklarar sitt tilltag. Dessutom har hon vanligtvis ett ganska tajt schema när hon flygs mellan olika städer och ville effektivisera sin tid. Morgondagens journalistskara kommer att få följa med till ett zoo, så jag undrar vilket som är hennes favoritdjur.

– Den mänskliga arten. Jag romantiserar inte djur, men äter dem inte heller i så stor utsträckning. Jag är inte vegan, men jag äter sällan kött.

Inför varje ny skiva byter St Vincent stil. Hon har haft blekt burrigt hår, bruna lockar och nu har hon page. Även musiken är annorlunda, mer glamporrig kombinerad med countryprydlig. På skivomslaget står hon i leopardmönstrad stringbody, med rumpan mot betraktaren. Masseduction ska utläsas som mass-seduction.

– Rent estetiskt lekte jag mer med min sexuella sida, makt och förförelse, fast med humor. Jag har svårt för att ta mig själv på allvar. Jag ville ha starka färger och en hård look, min huvudsakliga inspirationskälla var Poison Ivy.

Lite som Bowie, med sina olika alteregon och genrer, säger jag. Annie säger det är en stor komplimang att bli jämförd med Bowie.

– Folk vill jämt att man ska förklara vem man är som person, men för mig har det alltid främst handlat om musiken. Om inte musiken har ett djup spelar det ingen roll hur man ser ut eller vem man är. Men jag tycker att min stil är en del av helheten, om publiken ska stå och titta på mig i en och en halv timme vill jag ge dem en visuell upplevelse också.

Har du alltid velat bli musiker?
– Jag kan inte ens föreställa mig en värld där jag inte hade varit artist. Om jag inte hade fått vara musiker hade jag hamnat i en djup depression och sedan begått självmord. Men jag är inte kreativ på det konstnärliga viset, jag kan till exempel inte teckna eller måla.

Du har beskrivit dig själv som den nördiga tonåringen, när förändrades den självbilden?

– It didn’t, säger Annie och de båda massörerna fnissar.

Det gör de ganska ofta under intervjun, aldrig åt mig, bara när Annie säger någonting »lite galet«. Eller när hon med välbehag uttrycker hur mycket hon njuter av behandlingen.

– Min mamma var blyg, min morbror var blyg och jag var också det tills jag insåg att det enda som hjälper mot blygsel är att låtsas som om man inte är blyg. Alla har någonting de är missnöjda med hos sig själva, men om man arbetar aktivt med att ändra sitt personliga narrativ blir det till sist en självuppfyllande profetia.

Texas-uppvuxna Annie Clark var femton–sexton när hon kom till den insikten och försöker fortfarande att utmana sina rädslor. Det enda sättet att veta var de egna gränserna går, är att våga göra det man är rädd för.

– Men sedan är det ju bara sunt att ha kvar vissa rädslor. Jag är fortfarande livrädd för att åka bergochdalbana och tycker att det är naturligt att vara rädd för att flyga.
Massörerna fnissar.

Hur tänkte du när du valde låtar till skivan, var det någon låt som kändes extra perfekt?
– Jag känner så inför alla låtar på albumet, det måste jag göra. Det här är min femte skiva, jag kan inte hålla på och analysera saker i efterhand.

En medarbetare på skivbolaget knackar på dörren och säger att intervjutiden är slut. Jag hinner fråga någonting om låttexter och poesi medan jag klär på mig.

Jag säger att jag gillar raden »How can anybody have you? How can anybody have you and lose you? How can anybody have you and lose you and not lose their mind too?« från låten »Los Ageless«.

Annie hinner svara någonting om att hon inte är Dylan Thomas. Sedan slussas jag ut igen. ■

St. Vincent-albumet »Masseduction« släpps på fredag.