St. Vincent: Masseduction

Hejdlös hyperpop vars mullrande bas låter som plockad från Prince »Hot Thing« och de heltäckande elektromattorna liknar en muterad variant av Georgio Moroders Donna Summer-produktioner.

Annars är det svårt att säga vad St. Vincent är.

Det är antagligen också rätt poänglöst.

Men hon kan antagligen beskrivas som den absurdistiska bryggan mellan masskultur och avantgardism. Hon tar sig an verkligheten, relationer, sig själv, förluster, lustar och begär med en alldeles speciell twist. Du kan surra om Bowie, Bush och Byrne bäst du vill men excentrikern som egentligen heter Annie Clark är helt sin egen kreation. Mer effektsökande än stämningsfull. Våghalsigt, utmanande och manipulativt drar hon dig in i en känslomässig virvelvind, en som är såväl visuellt som soniskt fulländad. Du kommer ut ur upplevelsen som en annan människa än den du var innan. Ungefär som efter en på alla vis omtumlande relation.

Well, ibland blir du fullkomligt bortkollrad. I högenergiska, för att inte säga överlastade, låtar som »Fear the Future« och »Young Lover« önskar du nästan att St. Vincent höll tillbaka om så bara lite. På det stora hela är det här ljudet av någon som leker med din hjärna, med dina kvarvarande illusioner. Inget dansgolv i världen lär heller stå pall. Musiken lämnar lyssnaren liggandes som en flämtande fläck, tömd på allt livsbläck. Vår tids trasighet har sällan fått en så tillintetgörande gestaltning.