Makthaverskan: Ill

Det räcker med att höra gitarrerna som blänker likt knivblad i natten för att du ska förstå att det här är på liv och död.

En förnimmelse som ingalunda decimeras så fort Maja Milner kliver in i handlingen med sin karaktäristiskt kvidande sång som får blod att frysa till is.

Makthaverskan är allt eller inget i varenda låt, i varenda ton, i varenda andetag. Som lyssnare kan du inte slölyssna. Makthaverskan kräver en motprestation av dig. Även du måste gå in med allt eller inget.

Den som är på humör för en riklig dos desperadopostpunk kommer omöjligen bli besviken på »Ill«. Göteborgskvartetten är nog egentligen mer ett arketypiskt singelband – något som ska avnjutas i korta, plötsliga ångestattacker (deras singlar är dessutom omistliga allesammans) – och aningen mindre lämpade på ett album där låtarna staplade ovanpå varandra kan te sig aningen likartade i temperament och uppbyggnad.

Med det sagt är »Ill« gruppens mest helgjutna verk hittills. Aldrig tidigare har Makthaverskans krevader låtit så här kraftfulla, så här samlade, på en och samma gång så stolta, så revanschlystna, så sårbara.