Morrissey: Low in High School




5
av 10
  • Artist
  • Morrissey
  • Album
  • Low in High School
  • Bolag
  • Etienne/BMG/Sony


Med några undantag är det bara att gäspa och gå vidare.

Det finns något djupt osexigt i artister som byggt sina karriärer på ett delvis självvalt utanförskap men som samtidigt slickar uppåt och slår mot de som redan ligger. Därför är det svårt att inte ha ett kluvet förhållande till Morrissey. Å ena sidan lysande textförfattare med ett smått fantastiskt bagage av låtar. Å andra en patetisk föredetting och trött brittisk nationalklenod med det bästa långt bakom sig, även om comebacken »You Are the Quarry« från 2004 nog måste räknas bland de bästa han spelat in.

När han i somras utannonserade ett nytt album orsakade det precis som vanligt en mindre orkan bland de mest inbitna fansen. Få artister har trots allt lika fanatiska följare och det tycks inte spela någon roll hur det låter, vad han säger eller vad som händer kring honom – de står där vid frontlinjen ändå, alltid vid hans sida och till försvar.

Att Morrissey länge varit en ivrig påhejare av staten Israel är knappast någon hemlighet. Medan många världsartister valt att bojkotta landet efter dess behandling av palestinier och den alltmer aggressiva och lika folkrättsvidriga ockupationspolitiken har han i stället omfamnat nationen och bland annat uppträtt insvept i en israelisk flagga på plats i Tel Aviv. Och visst, det står var och en fritt fram att tycka vad man vill. Konsten är fri och Bob Dylan gjorde redan 1983 den lika osmakliga som svängiga Israel-hyllningen »Neighborhood Bully«. Men det är något som skaver när ett popalbum 2017 innehåller direkta hyllningar till en politik som enligt en nästintill samlad omvärld gång på gång gör sig skyldig till folkrättsbrott.

Hur låter musiken då?

Jo, trots allt skapligt och väldigt mycket Morrissey strax innan sextio även om den bombastiska öppningen »My Love, I’d Do Anything« känns både pösig och som gjord för ett enormt arenagig snarare än något man slänger på skivspelaren. Resten är egentligen en ganska behaglig samling popmelodier med den typiska rösten och de utmärkande halvhumoristiska textformuleringarna om att hellre stanna kvar i sängen och låta dagen gå än att knega vidare i ekorrhjulet.

Producenten Joe Ciccarelli, som tidigare jobbat med bland andra Frank Zappa och The White Stripes, har förmodligen fått till ljudbilden precis som han velat och fångat Morrissey just som jag antar att de flesta vill ha honom på det här elfte soloalbumet. I Storbritannien och delar av Göteborg lär albumet sälja skapligt och i proisraeliska kretsar är det naturligtvis ytterligare en fjäder i hatten och skänker än en gång popkulturell legitimitet åt fortsatta bombräder och murbygganden på palestinsk mark.

»Low in High School« är knappast någon omkullkastande rockmusikalisk milstolpe men lär inte heller vara slutet på karriären. Snarare en fortsättning på något som lite för länge känts ansträngt stillastående. Med några helt okej undantag är det bara att gäspa och gå vidare.




Relaterat