Mavis Staples: If All I Was Was Black

När Mavis Staples enastående karriär en dag, även om det förhoppningsvis dröjer, når vägs ände och den ska sammanfattas kommer gissningsvis hennes fruktsamma period med Jeff Tweedy på tjugohundratiotalet att inta en framträdande position. »You Are Not Alone«, »One True Vine« och nu »If All I Was Was Black« är egentligen inte perfekta skapelser, vad det nu betyder, någon av dem. Men i samlad trupp, som en gemensam body of work, utgör trion skivor en styrkedemonstration som heter duga. Höjdpunkterna från dem är utan minsta tvekan i paritet med det bästa som The Staple Singers spelade in. I stora drag har de inte bara bidragit till att pånyttföda Mavis egen karriär, de här inspelningarna har också revitaliserat gospelkatalogen som vi känner den.

Någonstans mellan frustation och positivitet återfinner vi »If All I Was Was Black« där den nu sjuttioåttaåriga vokalisten alltså är tillbaka i Jeff Tweedys sällskap efter ett fint men kanske inte sensationellt mellanspel hos M. Ward med fjolårets »Livin’ on a High Note«.

Det stod tidigt klart att en speciell kemi finns mellan Staples och Tweedy. På ett arbetsmässigt plan, absolut, men även mänskligt. De räknar nu varandra till »familj«. Låten »Ain’t No Doubt About It«, en duett mellan de båda syskonsjälarna som hör till topparna den här gången, känns som att den manifesterar just detta även om dess ord kan appliceras på fler saker än så.

Att Mavis Staples alltjämt är kapabel att sjunga fantastiskt, möjligen med decimerad energi men definitivt med oförminskad värme, är en sak. Något annat väntar vi oss inte. Kanske väntar vi oss inte heller något annat än känsligt handlag från Wilco-frontfiguren men jag älskar hur han ger sin klient en torr, trivsamt krängande gospelfunkinramning där turnégitarristen Rick Holmstroms träskiga gitarr ofta ligger längst fram i ljudbilden och vibrerar som ett smärre getingbo.

»If All I Was Was Black« är inget mästerverk, men ännu en kvalitetsgiv som lär tillfredsställa fans av såväl Staples som Tweedy.