Rick Hall (1932-2018)

En gång i tiden hade jag självaste Wilson Pickett i luren. Vi kom då bland annat in på hans klassiska inspelningar i den Muscle Shoals-belägna Fame-studion. Jag sa något i stil med att han måste ha haft stort förtroende för stället och dess personal. Men The Wicked rättade mig tvärt, sa att det snarare uteslutande handlade om Rick Hall och Rick Hall bara. Jag bad honom vidareutveckla.

– För det första var han väldigt disciplinerad i studion. Han var också en ödmjuk, sympatisk människa. Och han visste han hur man gör hitlåtar. Han hade tillgång till makalösa mängder låtmaterial från alla möjliga begåvade låtskrivare. Bland annat den fantastiske George Jackson, som säkert har skrivit mer än tusen låtar. Rick Hall hade även access till de bästa musikerna. Inte bara de som höll till där i krokarna, han hade också goda kontakter i Memphis. Så fort han bad om det kom exempelvis The Memphis Horns till Muscle Shoals för att spela in. Jag kände mig verkligen hemma i hans studio.

– Men när jag mötte honom första gången, vid flygplatsen då han kom för att hämta mig, måste jag medge att jag var skeptisk. Hur skulle denne långe, spenslige och vite kille klara av att spela in mig?! Men han sa: »Hoppa in i bilen, nu ska vi göra skivor!« [skratt] Exakt så sa han. »Kom igen nu Wilson, var inte rädd!«

Förutom Wilson Pickett spelade Rick Hall in högklassigheter med alla från Arthur Alexander och Irma Thomas till Clarence Carter och Bobbie Gentry, var också en drillad låtskrivare (fick tidigt låtar insjungna av tungviktare som George Jones och Roy Orbison), men frågan är om inte skivorna han producerade åt Candi Staton under sent sextio- och tidigt sjuttiotal bäst förkroppsligade hela hans southern soul-vision. I Candi hörde han »a blues voice, a gospel voice, a pop voice« och såg förstås i allt detta en enorm potential – i synnerhet om rösten kombinerades med svänget från The Swampers, eller egentligen The Muscle Shoals Rhythm Section, med ess som gitarristen Jimmy Johnson, keyboardisten Barry Beckett, basisten David Hood, organisten/pianisten Spooner Oldham och trummisen Roger Hawkins. Få kunde som Candi Staton låta sårad, för att inte säga krossad, och för att få hennes stämband exakt så raspigt förtvivlade som låttitlar á la »Too Hurt to Cry«, »Someone You Use«, »I’d Rather Be An Old Man’s Sweetheart (Than a Young Man’s Fool)« och »You Don’t Love Me No More« krävde pressade Rick Hall sin artist till omtagning efter omtagning…

– Hans idealbild av soulmusik var Wilson Pickett-skolan, du vet det här ruffiga gospelsoundet. Och när jag blir hes låter även jag sådan. Annars är min röst mer ren och mild, berättade Candi Staton när jag hälsade på hos henne hemma på vischan i Georgia för några år sedan.

– Där i studion kunde jag vädja till honom: »Men Rick, nu räcker det väl?« Det spelade ingen roll om vi hade gjort en låt tjugo gånger när vi stängde ner studion för natten, när jag kom dit dagen därpå behövde jag ändå göra den igen.

På 2014 års album »Life Happens« återförenades Candi Staton med Rick Hall för deras första samarbete på fyrtio år. Han hade sökt upp henne efter en konsert och, efter att de kramats en lång stund, uttryckligen bett om att få spela in henne igen, en sista gång for the good times.

– Det var sig likt. Han är fortfarande svår att behaga, skrattade Candi Staton.

Men tjugo, trettio, fyrtio tagningar var det inte längre tal om.

– Nej! Nej. Det klargjorde jag tidigt. »Inga fyrtio tagningar nu, Rick. Vi spelar in låten bara, okej?«

Därefter reste sig Candi Staton ur soffan och bad mig komma och titta på en inramad bild som hängde på hennes ena vägg. Det var ett vintagefoto på Candi ihop med The Swampers med en hälsning från Rick Hall: »To The Greatest Singer I’ve Ever Produced!«

[Nedan en Spotity-spellista med femtio låtar som Rick Hall producerade, spelade in, arrangerade eller skrev.]