När två blir en

När min stund med Gillian Welch och Dave Rawlings är slut och paret har börjat gå genom de tråkiga korridorer som utgör Cirkus innandöme, i riktning mot scenen där de snart ska påbörja soundcheck inför kvällens konsert, stannar Dave plötsligt upp och vänder sedan tillbaka åt mitt håll. Där jag står och plockar ihop mina intervjuattiraljer – bandspelare, skivor, känslor – stegar den gänglige gitarristen i stilig vit hatt fram och vill prata mer om musik. Han har en del han alldeles uppenbarligen bara måste få lägga till om Merle Haggard, Buck Owens och Gram Parsons, han frågar om Ane Brun och vill veta lite mer om First Aid Kit.

Har det inte framgått tidigare kan man säga att man får det svart på vitt att Gillian och Dave är musik när man befinner sig öga mot öga med dem. Inte minst om man i Nashville-duons sällskap lyssnar på musik, och då i synnerhet bluegrass-, country- och folkpräglad harmoni- och duettsång.

Nästan lika mycket som de älskar att sjunga älskar de nämligen att prata om musik.

Eftersom jag ville komma åt, eller kanske snarare komma underfund med, den lika lågmälda som vidunderligt undersköna kraften i deras egna röster provade jag fem olika inspelningar på dem. Några på chans, några som med stor sannolikhet borgade för långa utläggningar. Rätt många andra – Stanley Brothers, Everly Brothers, Kate & Anna McGarrigle, Neil Young – fick stryka på foten på grund av tidsbrist.

The Monroe Brothers: The Forgotten Soldier Boy

Bluebird/RCA, 1936

De lyssnar koncentrerat, viskar till varandra.

Gillian: [tvärsäkert] Det här är The Monroe Brothers.

Dave: Första gången jag kom i kontakt med dem var på en Rounder-samling med brödrasång som jag köpte när vi pluggade ihop i Boston. Men de var inte mina favoriter på skivan, det var snarare The Blue Sky Boys och kanske Delmore Brothers. Först senare föll jag för dem. Var fick du tag på den här låten? Jag känner igen den.

På en RCA-samling.

Dave: Aah, för många år senare kom det en serie »The Complete«-volymer [syftar på »The Monroe Brothers Complete RCA Victor Bluebird Recordings«] som är helt fantastiska.

Gillian: Det här är ett bra exempel på hur fri harmonisång kan vara. Man hör hur de växelsjunger i ett väldigt brett register, som är en av de mest utmärkande sakerna med brödrasång i allmänhet.

Dave: Och Monroe Brothers i synnerhet. Det finns en låt som heter »What is a Home Without Love« vars refräng går [börjar sjunga] »What is a home without a baby…«.

Här kommer Gillian in, lutar sig fram mot sin radarpartner i soffan och fortsätter sjunga sången tillsammans med honom. Även om det är himlastormande vackert att ta del av känns ögonblicket högst privat, rummet känns hastigt trångt, knappt så jag vet vart jag ska ta vägen. Blir på samma gång lättad och nedstämd när de rundar av.

Läser man om Bill Monroe i dag omnämns han oftare i allmänna ordalag som »bluegrasspionjär« snarare än som den enorme sångare som han också var.

Dave: Det stämmer. Man får heller inte glömma att det han gjorde med Monroe Brothers är precis lika bra som de senare grejer han är mest känd för. Inspelningarna tillsammans med The Blue Grass Boys har utan tvekan en viss sorts lyster men deras status i dag kan till stor del förklaras av uppsvinget de fick av sextio- och sjuttiotalets bluegrassrenässans.

Gillian: Att folk i dag främst pratar om hans tid med Blue Grass Boys beror också på att den musiken var en av komponenterna som ledde fram till skapandet av rock’n’roll. På så vis har musikern Monroe haft större betydelse på musikens utveckling. Lyssna på drivet i hans mandolinspel – det är ingen slump att han är invald i The Rock and Roll Hall of Fame.

Dave: Är medveten om att jag nu möjligen går väl djupt in i ämnet men en viss del av skulden till att Monroe Brothers hamnat lite i skymundan i historieskrivningen kan faktiskt läggas på Bill Monroe själv. Han var långt mer stolt över karriären han hade efter det att han lämnat sin bror. När han gick vidare lämnade han Monroe Brothers bakom sig på alla sätt och vis.

Bill Monroe var väl också en speciell karaktär, eller mer än så. Han lär ju ha blivit så sned på Lester Flatt och Earl Scruggs när de hoppade av Blue Grass Boys att han vägrade prata med dem – i tjugoett års tid.

Dave: Jo, men apropå det måste du bara leta reda på en suverän bok av James Rooney som heter »Bossmen« – den kan vara lite svår att hitta – som handlar om Bill Monroe och Muddy Waters och hur de båda plockade in lovande unga musiker, formade dem och hur dessa sedan gick vidare och la grunden till en hel genre. Det finns så klart andra giganter inom bluegrass respektive blues men inga med den egenskapen. Från Bill Monroes »skola« har vi fått Flatt, Scruggs, Jimmy Martin, Peter Rowan…

Gillian: … Del McCoury…

Dave: … Larry Sparks. Det är svårt att tänka sig bluegrass utan dem. Och det är likadant med Muddy Waters, du vet, Little Walter och de andra.

Träffade ni någonsin Bill Monroe?

Gillian: Ja.

Hurdan var han?

Dave: Befallande.

Gillian: På gränsen till aggressiv. En storväxt man. Karismatisk.

Dave: En fotograf försökte ta en bild på honom och sa: »Mister Monroe, kan du ta ett steg bakåt?« Blixtsnabbt fräste han tillbaka: You step back.« [skratt]

Gillian: Det sammanfattar honom rätt bra. Han var också gränslöst fascinerad av kvinnor.

Dave: Men du, ska vi hinna prata om fem låtar måste vi nog byta ämne nu…

The Louvin Brothers: Nearer My God to Thee

Capitol, 1957

Dave: Faktum är att jag nyligen köpte den här på vinyl, så det var för bara ett par veckor sedan som jag hörde den här inspelningen för första gången.

Gillian: [lyssnar noga] Ingen annan kan ta de här höga tonerna.

Dave: Ira Louvin är oslagbar. Men när jag och Gillian började sjunga tyckte vi nog faktiskt att The Louvin Brothers var lite för mycket »uptown« för oss. De hade…

Gillian: … elgitarr och trummor!

Dave: Men även deras sång. På den tiden var vi uteslutande inne på de helt akustiska, riktigt tidiga duettsångarna. Sedan är det så här, vi klarar av att sjunga Blue Sky Boys- och Delmore Brothers-material men det låter bara konstigt när vi ger oss på Louvin Brothers. Jag älskar att lyssna på dem, även om de inte nämnvärt har påverkat oss.

Gillian: Deras sångteknik ligger för långt ifrån vår, det finns inte så många likheter.

Dave: Däremot kan man knappast undgå att se ett direkt samband mellan dem och exempelvis Gram & Emmylou – eller Everly Brothers, som tar det här ett snäpp längre. Man kan även ana att Louvin Brothers influerades av samma sångare som vi.

Gillian: De tog det bara i en annan riktning.

Dave: Faktum är att första gången vi var med på Grand Ole Opry fick vi i vimlet syn på Charlie Louvin. Det är nog enda gången som jag gått fram till någon och bett om en autograf. I en intervju sa förresten Charlie en gång en underbar sak apropå hur det kändes att sjunga de gamla låtarna många decennier efter det att Ira gått bort: »När det är dags för harmonier flyttar jag mig alltid till vänster eftersom min bror och jag alltid sjöng i samma mikrofon. Än i dag, trots att jag innerst inne vet att ingen kliver in från höger, ger jag instinktivt plats på scen för hans röst.«

Gillian: Man får en klump i halsen.

George Jones & Melba Montgomery: Long as We’re Dreaming

Musicor, 1966

Gillian: [lutar sig fram, nyfiket] George och Melba?

Ja.

Gillian: Jag älskar när Melba sjunger med George. [börjar sjunga på Melba-vis med Melba-accent för sig själv]

Dave: Tillsammans så här låter de skrämmande lika Buck Owens och Don Rich. När de liksom pressar varandra, tar högre toner.

Den här låten tog jag med för att de låter närapå identiska, och så är det med er också ibland. I vissa lägen kan det vara svårt att höra var den ena rösten slutar och var den andra börjar.

Dave: Våra röster och vårt sätt att sjunga har förändrats en del med tiden. Själv har jag en förmåga att få min röst att likna den som jag för tillfället sjunger med. Helt omedvetet, jag har ingen som helst kontroll över att det blir så men det är likafullt ett faktum.

Gillian: [tittar åt hans håll] Det är därför du en så bra harmonisångare.

Dave: Hur som helst har min sång gradvis närmat sig Gillians. Och när jag exempelvis sjunger med Emmylou [Harris] sker någon konstig förvandling i min hals, som att den öppnar sig på ett helt annat sätt…

Gillian: När vi började sjunga tillsammans för tjugo år sedan var våra röster mer återhållna.

Dave: Framför allt var de mycket tanigare.

Gillian: Då var de mer som små strålar, medan de nu kan liknas vid hela sfärer. [leende] I början kunde man tydligare höra våra respektive röster som två separata enheter. Nu överlappar de varandra mer, blir ofta en och samma. Det är också intressant att olika röster tack vare sin klangfärg låter högre eller lägre än vad de egentligen är. Själv sjunger jag inte så lågt men det låter som att jag gör det. Ta någon som Loretta Lynn, jag tror att jag i grunden har samma register som henne men hon låter högre.

Gram Parsons & Emmylou Harris: The Angels Rejoiced Last Night

A&M, 1976

Dave: Ja, där hör man ju Louvin Brothers.

Det finns ju en magi i detta. Men ur vad uppstår den?

Dave: [ser fundersam ut, sedan glimtar det till i ögonen] Det är för att de kompletterar varandra så bra. Vet du varför? Lyssna på när Gram sjunger, hur hans röst händer direkt, i attacken, medan Emmylous dröjer kvar och tar känslan vidare. Eller så här: du hör hans personlighet i början av deras gemensamma sång, hennes hör du i slutet. På så vis finns det alltid något att lyssna och känslomässigt reagera på.

Kom du på det där nu?

Dave: Precis nu! Du frågade ju var magin finns. Jag ska erkänna att jag egentligen aldrig har varit något större Gram-fan, men man kan inte bortse ifrån att vad som är unikt med hans röst är dess sårbarhet och personlighet. Just detta tog jag faktiskt fasta på när jag gjorde min egen skiva härom året [»A Friend of a Friend« under namnet Dave Rawlings Machine]. Om man som jag har en allt annat än perfekt röst – som inte är »bra« i traditionell mening och inte direkt fyller ut rummet men kanske har viss karaktär och känsla – får man försöka göra allt som omger den så vackert som möjligt. För då kan musikens skönhet färga av sig på rösten. Om man däremot lägger stråkar på Gillians och mina inspelningar riskerar alltsammans bli för sött.

– Grams plattor är i stort sett identiska med den tidens traditionella country. Perfekta steelgitarrer, perfekt basspel, perfekt allting, själva musiken skiljer sig inte nämnvärt från den sort som många rynkar på näsan åt och kallar »tråkig«. Men när man ovanpå detta stoppar in Grams röst händer ju något som får samma människor att bli helt till sig.

Dave har ångan uppe nu, pratar snabbare och snabbare.

– Neil Young är listig i den bemärkelsen. Folk tänker ofta på hans skivor som garage-aktiga. Men de borde i så fall lyssna en gång till på hans tjugosju lager av sångstämmor. Den musikaliska grunden må vara råbarkad men när harmonisången sätter in… [saligt leende] Utan tvekan är Neil en otämjd och alldeles underbar musiker, men hans låtar är ofta mer sötade än hur man uppfattar dem.

Gillian: Där många andra tar till stråkar eller andra knep för att skapa en snabb effekt använder Neil Young den mänskliga rösten. Han kan göra helt makalösa saker med bara rösten. Det utesluter nu inte att han också ibland använder stråkar.

First Aid Kit: Emmylou

Wichita, 2012

Det här är en svensk systerduo som producerats av Mike Mogis och hyllats av bland andra Conor Oberst, som även är med på deras kommande album som låten är hämtad ifrån. De kallar sig First Aid Kit.

Dave: Aah, det ringer en klocka, jag tror faktiskt att Mike har tipsat mig om dem. Hon som sjunger här [Klara Söderberg, i första versen) låter som att hon gillar Iris DeMent. Det är något med hur rösten spricker.

Gillian och Dave lyssnar noga, vid refrängens rader om »I’ll be your Emmylou and I’ll be your June/And you’ll be my Gram/And my Johnny too« syns ett igenkännande litet leende i Gillians mungipa.

Kom att tänka på det nu, det kan ju vara så att de har lånat just det där partiet från er.

Gillian: Från »I Dream a Highway«? [i den låten går texten »Now you be Emmylou and I’ll be Gram«). Ja, kanske…

Med tanke på vem jag sitter här med var det en lite rolig upptäckt…

Dave: Den blir ännu roligare om man lägger till att just Conor faktiskt också har nallat några strofer från »I Dream a Highway«. I en av låtarna på »Digital Ash in a Digital Urn« sjunger han »you might fork your tongue«.

Gillian: Han sjunger också »and the faders move«.

Dave: Just det partiet är ju taget ifrån »Revelator«.

Gillian: Han plockar lite varstans ifrån! Men det är lugnt, vi har rett ut saken med honom…

Dave: Jag skulle gärna höra hela den här skivan.

Kan man på sången avgöra om de som sjunger är bröder eller, som i det här fallet, systrar?

Dave: [ber mig höja, lyssnar noga] Det handlar nog framför allt om uttal och en speciell sorts samspel som man aldrig kan skapa på något annat sätt. Om syskon bara lär sig att sjunga rent smälter de i regel ihop helt naturligt, det bara finns där.

Gillian: Under hela sin uppväxt lär sig syskon att prata på ett likartat sätt och att uttala eller betona ord på ett visst sätt. Sådant spelar roll.

Dave: Jag måste bara berätta en sak. Min bror är ingen musiker eller sångare, åtminstone om man bortser från lite karaoke. För några år sedan strosade vi runt i Nashville tillsammans, han var på besök med sin familj. Och medan vi gick där slog det mig att jag aldrig har hört honom sjunga. Och jag ville verkligen det, om inte annat för att få en hint om hur brödraduon vi aldrig bildade kunde ha låtit. Ken, som han heter, är klart större, mer bredbröstad och kompakt än vad jag är. Så jag bad honom ta ton – och hans röst var inte alls olik min men med så mycket mer tyngd och kraft! Tänk dig irländska tenorer som sjunger väldigt högt men ändå fylligt och mäktigt. Han visade sig vara en enormt mycket bättre sångare än sin bror som ägnar sig åt musik på heltid. Själv jobbar han med att ta fram programvara… ■