Jonathan Wilson: Rare Birds
- Artist
- Jonathan Wilson
- Album
- Rare Birds
- Bolag
- Bella Union/PIAS/Border
Progressiv hantverkspop med gäster som Lana Del Rey och Father John Misty.
Musik från en parallell värld där det klassiska rockalbumet inte alls är dött utan i själva verket kanske upplever något av ett uppsving eftersom de tekniska möjligheterna och distributionsrelaterade fördelarna är så mycket större i dag.
»Rare Birds«, den tredje fullängdaren från Father John Misty-vapendragaren Jonathan Wilson, kommer aldrig slå några streamingrekord på Spotify eller ens registreras hos det stora flertalet musikkonsumenter. Det är musik för vinylsvansen och Uncut-läsarna, de som är nere med hela ELO-diskografin och aldrig kan släppa tanken på det ensamma, lite störda geniet á la Todd Rundgren eller Lindsey Buckingham.
Den här gången håller Wilson nämligen inte tillbaka, det minsta. Tretton låtar, de flesta fem–åtta minuter långa, drösvis med instrument och pålägg, svindlande snygga körer, intrikata och flerfiliga arrangemang.
I intervjuer har han allt tydligare distanserat sig från bilden av honom som ännu en kosmisk och bohemiskt vinddriven Laurel Canyon-cowboy som bara lyssnar på, säg, Jackson Browne. Det här är progressiv hantverkspop med många nedlagda timmar i studion. Att han ägnat de senaste åren åt att åka runt världen i sällskap med Roger Waters eller främst lyfter fram Talk Talk känns bara logiskt. Här och där leds tankarna till Air, ibland till olika Bowie-inkarnatoner, ibland märks beröringspunkter (framåtrörelsen och den soniska besattheten, inte minst) med The War On Drugs.
Lana Del Rey, Father John Misty, Lucius och Laraaji passerar revy i den mångfacetterade, aldrig ointressanta ljudbilden. För lyssnaren kan det vara väldigt svårt att smälta alla intryck i en och samma lyssning. Du berörs av somligt, annat driver förbi. Nästa gång du lyssnar hör du helt andra saker, fastnar på helt andra ställen. Det känns som att »Rare Birds« har goda utsikter att leva och utvecklas under hela 2018.