Father John Misty: God’s Favorite Customer

Bäst att lägga korten på bordet direkt. Melodier vinner alltid över texter i min bok. Det ultimata är givetvis att med bravur kunna kombinera dessa båda element, men om något måste prioriteras är det ingen tvekan om vad jag väljer. Och det är exempelvis därför Neil Young är en mycket viktigare artist för mig än Bob Dylan.

»God’s Favorite Customer« släpps ett drygt år efter »Pure Comedy«, vilket måste ses som snabbt marscherat med tanke på turnétempot som den skäggprydde sångaren har hållit sedan senaste skivsläppet. Det nya albumet visar dessutom på en relativt annorlunda riktning. För oss som föll pladask för »Fear Fun«, Josh Tillmans första album som Father John Misty, är det glädjande att den trettiosjuårige eleganten denna gång har fokuserat på kortare och mer slagkraftiga låtar samt ett mer varierat uttryck än de långa och textmässigt mastiga ballader som präglade föregångaren. I sin iver att kommentera samtiden på sitt alldeles unika och ytterst underhållande vis var det som att han någonstans på vägen glömde av melodierna.

Tonen på »God’s Favorite Customer« är också överlag mer personlig och självreflekterande än tidigare, även om Tillman på sedvanligt bitskt manér inte kan låta bli att sjunga om världen av i dag redan i öppningsspåret »Hangout at the Gallows«:

»What’s your politics? What’s your religion? What’s your intake, your reason for living?«

»Just Dumb Enough to Try« kan vara den finaste kärlekslåt han skrivit hittills och »Please Don’t Die«, om oron kring en älskades mentala hälsa, är väldigt vacker i all sin sköra vemodighet. Albumets stora stund är emellertid » Mr. Tillman«, en fantastiskt melodisk och lätt absurd historia om någon form av hotellvistelse som känns som en uppföljare till »The Night Josh Tillman Came to Our Apt.« från »I Love You Honeybear«-albumet. Inte bara för att artisten åter sjunger om sitt dopnamn i tredje person utan även musikaliskt finns det ett släktskap låtarna emellan. Att »Mr. Tillman« även innehåller textraden »Jason Isbell’s here as well and he seemed a little worried about you« ökar så klart mervärdet.

Tyvärr upprätthålls inte den nivån skivan igenom, sammantaget når den inte upp till höjderna från de två första albumen. Ett par ballader på skivans andra halva blir väl stillastående och ett spår som »Date Night« är ärligt talat inte mycket till låt, det intensiva »I Wanna Be Your Dog«-pianospelandet till trots.

För första gången har inte parhästen Jonathan Wilson varit övergripande producent, även om han medverkar på några spår. Ljudmässigt märks dock detta knappt, utan det ekar fortfarande sjuttiotal och Laurel Canyon men samtidigt här och nu och låter mestadels alldeles strålande. Ljudbilden påminner faktiskt en hel del om John Grants Midlake-inspelade debut »Queen of Denmark«, för övrigt tiotalets hittills bästa album om någon frågar mig. Father John Misty har varit uppe och nosat på den nivån tidigare, men denna gång är det en bit kvar.