Lana Del Rey: Norman Fucking Rockwell!

En spekulativ variant av Cat Power, en varm Santa Ana-vind som kontrast till Lou Reeds bitska snålblåst i staden där Elizabeth Woolridge Grant de facto föddes, en ung människa med en gammal själ, en alltmer mångbottnad spegling av sitt riktiga jag. Tar inte direkt sin musik till nya platser men leder lyssnaren allt djupare in i sin värld, stärker banden, bygger vidare på publikens redan inmurade förtroende och beroende. Vältrar sig nästan skamlöst i klassisk kalifornienromantik och ikonisk Canyon-tematik på ett sätt som exempelvis Father John Misty inte ens skulle göra med en gevärspipa uppkörd i skägget. Klichéerna tas så långt att de i varje sekund är på vippen att ramla ut från första bästa Pacific Coast Highway-stup. Däri ligger förstås mycket av tjusningen, lite som med livet i stort. Det kan gå åt helvete när som helst. Nästan så att det gärna får göra det för då kommer du i alla fall få känna någonting igen i en samtid som blivit så dum att enda rimliga reaktionen är att bemöta den stum.

Ifall du mot all förmodan lyckas se förbi den förblindande vackra stilistiken och den referenstäta lyriken kan det vara lätt att bedövas av tempot. I spår efter spår klubbas ditt motstånd till döds i slowmotion. I Lana Del Rey-sammanhang så klart inget nytt, alldeles oavsett förmodligen inte så sunt men likafullt skönt att sluta känna skepsis, att stänga ner känslospröten, att sjunka ner i en illusion och bli ett med densamma, att börja tro på sin egen mytbild, odla den till tonerna av stringenta pianon och graciösa domedagsstråkar.

I en låt lyder frågan, om och om igen, »Are you ready for it?« när vi i själva verket inte har något alternativ till maxad minimalism, till att smeka varandras neonfärgade blodådror tills de spricker av högmod.