Sällskapet: Disparition

Det har spelats in en fortsättning av det tyska kalla kriget-dramat »Deutschland 83« som heter »Deutschland 86«. Sällskapet hade kunnat göra musiken till spionserien, med Berlinmuren som berättelsens nav. Musiken här ekar åttiotal, på gott och ont. De tyska kopplingarna är extra tydliga med dagens upplaga av bandet. Tongivande medlem är sångerskan Andrea Schroeder, som bland annat hörts på skivor med Mick Harvey (Bad Seeds med mera). »Disparition« är dessutom inspelad i legendariska Hansastudion, i Kreuzberg, av Michael Ilbert.

Joakim Thåström har lämnat skeppet, men medverkar på en av låtarna, »L’autostrada«. Kvar är Pelle Ossler och Niklas Hellberg, som tillsammans med Thåström startade projektet för sisådär femton år sedan. Musiken är snarlik de två första skivorna, med undantaget att det är mer sångbaserade låtar än instrumentalmusik.

Jag är kluven. Ibland blir det för mycket gothpop, som på »Morgenlicht«. Vissa låtar trampar på utan tyngd eller djup eller den råa, nakna känsla som finns på Osslers soloskivor. När Sällskapet lyckas skapa ett suggestivt driv tänker jag på John Carpenters filmmusik. »Wandler« är ett exempel, liksom »Tiefenrausch«.

Den första plattan skapade mängder med bilder i huvudet och på uppföljaren lyckades de med bedriften att locka in Bruno K. Öijer i skivstudion. Låtarna skapar även nu ett sug att åka till tyska städer. Vill gå omkring i Dresden, sitta på nattåget till Berlin, leta efter minnen. Ett sidospår, men jag kommer att tänka på Marcel Beyers romaner.

»Disparition« är svagare än de tidigare skivorna.