I’m Kingfisher: Transit

En skiva som inte ger dig vila annat än stötvis. Oro, tvivel, självrannsakan och sådant du känner men inte riktigt kan identifiera, varav en del obekvämt, följer tätt bakom, skuggar varje steg du tar, begränsar din utblick. »Transit« är en sann skiva. Det faktumet i sig gör den ingalunda bättre eller finare än någonting annat, men det är en egenskap som i rätt händer kan förmedla en oåterkallelighet till lyssnaren som gör att denne bara inser att här gäller det att lyssna uppmärksamt ty annars riskerar du försumma väsentliga delar av dina egna känslospröt.

Fokus ligger, sannolikt mer än någonsin, på Thomas Jonssons sång och gitarrspel. Hans musik är en sorts indiefostrad folk, eller folkcountry, som på ytan kan förefalla konventionell men ofta driver i väg i oväntade stickspår. Och det är nog just kombinationen av det förväntade och det lite oortodoxa, det kontrollerade och det lössläppta, som är Grums-grubblarens signum och triumfkort.

Tänker efter några lyssningar: vad minns jag, vad tar jag med mig härifrån? Kommer då fram till att det inte rör sig så mycket om enskilda låtar (även om »Sarajevo« hör till det hittills mest fullkomliga från den här artisten), eller textrader, eller den lite kvidande sången, eller ett sound, eller instrumentinsatser, eller en bild, eller en helhet, utan snarare växlingarna mellan låg- och högintensivt. Rörelsen. Det behöver inte alltid handla om tempot eller ordleveransen, ibland bara det faktum att du som lyssnare inte tillåts vila. Ska du vara med här ska du vara med hela vägen. Du kommer inte gilla allt men ganska mycket. Du kommer inte begripa rubbet men känna igen en del. Du ska lägga teorier och förutfattade meningar åt sidan och bara ge dig in för att se vad som händer. Allt förenklas av att Martin Hederos ofta förekommande piano ger en klangbild som bäddar in ensligheten i en välkomnande värme och mänsklighet.